Siv Westerberg

  
Redd Våre Barn
16. juni 2008

**********************************************
•... Ska jurister som är kritiska mot myndigheterna åläggas yrkesförbud? undrar Siv Westerberg
•"I barnmålen i Strasbourg har jag med förvåning konstaterat att föräldrarnas ombud agerat i syfte att underblåsa motsättningarna mellan föräldrarna och de sociala myndigheterna", skrev ambassadör Hans Corell, UD, på DN Debatt 26/4/1988.
•Jur. kand. Siv Westerberg, ombud för föräldrarna i det nyligen avgjorda s k Olsson-målet, svarar här.

**********************************************


Barnmålen blir skenrättegångar

Av jur. kand Siv Westerberg


++++++++++
Siv Westerberg er jur. kand. og med. lic. Hun er en av grunnleggerne av NKMR.

Artikkelen ble først spublisert i Dagens Nyheter, DN Debatt, den 10. mai 1988, og er senere trykket på NKMRs nettsted. Den er publisert på Redd Våre Barn med forfatterens vennlige tillatelse.

Hans Corell , Sveriges ambassadør i Strasbourg, ble senere vise-generalsekretær for juridiske saker ved FN. (The UN Under Secretary General for Legal Affairs).
++++++++++


En artikel på DN Debatt 26/4/1988 av ambassadör Hans Corell, svenska regeringens ombud i Europadomstolen i Strasbourg, har titeln "Ni underblåser motsättningarna". Underrubriken är föräldrarnas ombud i Europadomstolen får hård kritik av svenska UD".

I artikeln går ambassadör Corell till angrepp på icke namngivna ombud för svenska föräldrar i barnomhändertagandemål i Europadomstolen i Strasbourg. Eftersom hittills endast ett svenskt barnomhändertagandemål avgjorts av Europadomstolen och detta är det så kallade Olssonmålet, där jag är juridiskt ombud för föräldrarna, måste ambassadör Corells kritik givetvis avse mig, vilket också de många läsare som med intresse följt detta mål omedelbart fick klart för sig. Av artikeln att döma synes ambassadör Corell önska en lagändring i Sverige som belägger de juridiska ombuden i mål som rör tvångsomhändertaganden av barn att samarbeta med sin klients motpart socialmyndigheten.

Det rättegångssystem som ambassadör Corell ser fram emot innehåller alltså att utgångspunkten är att en statlig eller kommunal myndighet och av denna myndighet anlitade och godkända personer (läs i detta fall socialmyndigheten och av dem utsedda och rikligt betalade fosterföräldrar) förutsättes aldrig kunna begå ett fel eller göra sig skyldiga till en felbedömning.

Det juridiska ombud som dristar sig att hävda något annat skall tydligen med stöd av en ny av ambassadör Corell föreslagen paragraf i förvaltningsprocesslagen avvisas som ombud och ersättas av ett av staten utsett juridiskt ombud som råder föräldrarna att "samarbeta" med. sin motpart. I det läget har naturligtvis hela rättegången urartat till en ren skenrättegång, där den allsmäktiga socialmyndigheten bestämmer vilka argument som deras motpart, föräldrarna, får åberopa.



Måhända tror ambassadör Corell att han med sitt lagförslag kommer med en epokgörande juridisk innovation. Jag skulle emellertid vilja råda ambassadör Corell att friska upp sina kunskaper i världshistoria, inklusive 1900-talets historia. Ambassadör Corell kommer då att finna praktiskt taget varje gång som en stat har övergått från att vara en rättsstat till att bli en totalitär stat har en av statens första åtgärder varit att med olika medel tysta de jurister, journalister, läkare och lärare som på erfarenheter som de gjort i sin yrkesutövning har kritiserat myndigheternas agerande i olika frågor, satta dessa för staten misshagliga kritiker i fängelser och koncentrationsläger för olika förmenta förbrytelser har det effektivaste sättet att tysta dessa kritiker varit att genom olika former av yrkesförbud hindra dessa i personer från att fortsätta sin yrkesverksamhet. Grundat på allmänt hållna påståenden om olämplighet utfärdas yrkesförbud. Från statens synpunkt har denna metod den stora fördelen att den samtidigt brukar avskräcka 99,9 procent av den före detta yrkesutövarens kolleger från att ens komma på tanken att använda sin yttrandefrihet till att kritisera myndigheters agerande.

Ambassadör Corell vill nu genom en ny lag se till att inga jurister eller advokater som är kritiska mot socialmyndigheterna tillåtes uppträda som ombud för biologiska föräldrar som får sina barn kidnappade av svenska socialmyndigheter.

Låt mig nu lämna några exempel på vad svenska socialmyndigheter och av dem anlitade och godkända fosterföräldrar kan taga sig före i barnomhändertagandemål. Exemplen är samtliga hämtade från barnomhändertaganden som för närvarande är anhängiga i svenska domstolar runt om i landet och där jag själv är juridiskt ombud för föräldrarna.

1 – Fostermodern till en tvångsomhändertagen pojke i förskoleåldern kastar fosterpojken nedför en brant trappa med orden: "Jag skall mörda dig".

2 – Fostermodern till en tvångsomhändertagen handikappad pojke använder som uppfostringsmetod att lugga pojken i håret så att han får kraftigt ömmande områden i hårbotten. Som uppfostringsmetod använder fostermodern även tvångsduschning med iskallt vatten.

3 - Fosterfadern till en elvaårig fosterflicka tar flickans egendom och säljer den och stoppar pengarna i egen ficka.

4 - Fosterfadern till en handikappad fosterpojke infinner sig på det sjukhus där pojken vårdas efter en operation och stjäl de pengar som pojken fått av en besökande anhörig.

5 - Socialsekreteraren som handhar ärendet rörande en tvångsomhändertagen diabetessjuk pojke i nedre tonåren får telefon från pojken. Pojken klagar över fosterfaderns brutalitet och kräver att få flytta hem till sin egen mor. Pojken hotar vid telefonsamtalet med självmord om han inte får flytta hem. Hotet negligeras helt av socialsekreteraren. Omedelbart efter telefonsamtalet gör pojken ett självmordsförsök genom att ta en överdos insulin. Fosterfadern bryt sig inte om att följa med pojken till sjukhus utan sätter pojken ensam i en taxi.

6 - Manlig socialnämndsordförande tvångsomhändertar hastigt och på mycket diffusa grunder en flicka i nedre tonåren genom ett så kallat ordförandebeslut. Flickan placeras i ett fosterhem och hindras ha kontakt med sin biologiska mor. Några månader senare döms socialnämndsordföranden till två års fängelse för våldtäkt på en annan tonårsflicka som han är kontaktperson för. Jag ber myndigheterna utreda huruvida ordföranden även kan ha förgripit sig på något sätt på den andra flickan och sedan försökt "tysta" henne genom att separera henne från hennes mor.

7 - Tvångsomhändertagen fyraårig flicka får dela säng med de barnlösa fosterföräldrarna och bada bastu tillsammans med den fyrtiofemårige fosterfadern.

Läsaren får själv avgöra om jag som ombud för de biologiska föräldrarna har handlat rätt eller fel när jag slagit larm till polis och socialmyndighet om ovannämnda missförhållanden. I ambassadör Corells Sverige borde jag ha tigit för att inte "fördjupa klyftan" mellan föräldrar och socialmyndighet.

I stället för att komma med nya lagförslag i syfte att göra Sverige till en totalitär stat borde ambassadör Corell intressera sig för hur hans regering agerar efter domen i Olssonmålet i Europadomstolen. Sanningen är nämligen den att svenska staten fortsätter att hålla de två yngsta barnen Olsson kvar med tvång i fosterhem under precis samma omständigheter som Europadomstolen i sin dom förklarat utgöra en kränkning av de mänskliga rättigheterna.

Barnen är fortfarande kvar i två olika fosterhem, sextio mil från föräldrarna och tio mil från varandra. Barnen förbjuds fortfarande att ens besöka sitt eget föräldrahem. Socialmyndigheten har därtill efter Europadomstolens dom öppet förklarat att socialmyndigheten inte alls har för avsikt att ändra på de här förhållandena. För någon månad sedan (efter Europadomstolens dom) förbjöd socialmyndigheten till och med barnen att närvara vid sin egen farmors begravning.

Hur skulle det vara om ambassadör Corell i stället använde sin tid till att försöka förmå den regering som han är ombud för i Europadomstolen i Strasbourg att sluta upp med att kränka familjen Olssons mänskliga rättigheter. Sverige har faktiskt förbundit sig att rätta sig efter domstolens utslag (artikel 53 i Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna).

Om inte svenska regeringen har klart för sig detta, är det hög tid att ambassadör Corell i sin egenskap av chef för UD:s rättsavdelning upplyser regeringen om detta.


   

Redd Våre Barn
14 juni 2008


Även systemfel i socialtjänsten
Systmfel att socialtjänsten både ska hjälpa och stjälpa

Av

Madeleine Antonsen, Jur.kand.
och
Siv Westerberg, Jur.kand., med.lic.


• • • • •
I april 2008 brakte den svenske avisen Aftonbladet artikler av to jurister, Peter Althin og Anton Strand, som kritiserte sosialarbeideres fremferd i barnevernssaker i Sverige.
Madeleine Antonsen og Siv Westerberg skrev en kommentar til dette, som ble publisert i Aftonbladet den 11. mai 2008. Den er trykket her med forfatternes tillatelse.
Marianne Haslev Skånland
• • • • •


Advokat Peter Althin og jur.kand. Anton Strand tar i debattartikeln "Inkompetenta socialarbetare ödelägger liv" upp till debatt den mycket viktiga frågan om de synnerligen oseriösa och missvisande utredningar som socialsekreterarna gör inför tvångsomhändertagande av barn. Det är glädjande att kända jurister tar upp detta till allmän debatt. Drabbade familjer som blivit fråntagna sina barn är väl medvetna om vilka direkta lögner som förekommer i socialutredningarna. Vi istämmer helt i Peter Althins och Anton Strands synpunkter därvidlag.

Men vi vill tillägga att vi tycker att det även finns systemfel i socialtjänsten. Dessa systemfel ligger bland annat i att det är samma personer, socialtjänstens tjänstemän, vilka har till uppgift att hälpa familjer som fått någon form av problem, som sedan i stället blir familjens motpart och gör en utredning. Denna utredning leder ofta till att familjen splittras och därmed ödelägges både föräldrars och barns liv genom ett tvångsomhändertagande. Att samma instans i samhället har till uppgift att hjälpa familjer och att splittra familjer strider helt mot maktfördelningsläran.

Även i de enstaka fall där tvångsomhändertagande avbarnet verkligen är nödvändigt skall givetvis rättssäkerhetsprinciper råda.


Göteborg i maj 2008


  

  
Redd Barna Våre
13 februar 2008


Är det meningsfullt att föra LVU-mål till Europadomstolen?

Av Siv Westerberg
jur. kand., med. lic.


•••
Første gang holdt som foredrag ved nkmr's symporium "Barnets och föräldrars rätt till privat- och familjeliv", som fant sted ved Franska Reformerta Kyrkan i Stockholm 24. august 2002
•••



Nästan varje dag så blir jag på min juridiska byrå uppringd av människor som ber mig hjälpa till med att föra ett mål till Europadomstolen i Strasbourg. Det rör sig om en väldigt varierande typ av mål. Men inte så få av de här telefonsamtalen kommer från offer för LVU (1).

Flertalet av de här samtalen kommer från privatpersoner men en hel del av samtalen kommer från andra jurister och advokater. Som vill biträda en klient med att försöka få upp ett mål i Strasbourg. Och de har inte haft något mål Strasbourg förut och vill ha litet råd om förfarandet. Eller vill att jag skall ta över klientens sak och försöka få upp målet i Strasbourg.

Gemensamt för de flesta av de här uppringande privatpersonerna och juristerna och advokaterna är att de mycket grovt underskattar svårigheterna med att få ett mål admissible i Strasbourg, alltså svårigheten med att få prövningstillstånd för ett mål i Strasbourg. Med reservation för att den siffra jag ger inte är helt aktuell kan jag säga att av de klagomål som kommer in till Strasbourg från alla konventionsstaterna i Europa blir endast 3 % admissible. 97 % avvisas alltså och får ingen sakprövning.

De här uppringande privatpersonerna och juristerna underskattar också vanligtvis omfattningen av det arbete och den arbetstid man måste räkna med att lägga på de här målen. Ett mycket omfattande arbete med att utarbeta en första inlaga, som är så omsorgsfullt utarbetad och försedd med så väl utvalda bilagor att målet har en chans att passera de många nålsögon som förfarandet i Strasbourg innebär att man måste passera för att få målet admissible. Vanligtvis underskattar de också mycket grovt omfattningen av det arbete man måste lägga mer på målet under den fortsatta handläggningen med bemötande av svenska statens skriftliga inlagor, utarbetande av en vettig memorial, alltså en skriftlig sammanfattning av målet inför den muntliga förhandlingen och att förbereda en lagom lång plädering till den muntliga förhandlingen.

Varför jag förstår att de personer som ringer mig för att få min hjälp med att ta ett mål till Strasbourg underskattar omfattningen av det här arbetet beror på att jag vid sådana här telefonsamtal brukar på ett tidigt stadium av telefonsamtalet säga ungefär som så att det är ju ett väldigt omfattande arbete man måste lägga på ett sådant här mål och säga att även om man lägger ner ett mycket stort arbete på målet så är det ingalunda säkert att man vinner målet eller ens får prövningstillstånd.

Om det är en privatperson som ringer brukar han / hon då avbryta mig och säga att det här är ett alldeles solklart fall — ”jag har alla bevis så det är inte alls svårt det är bara fråga om att skicka det till Strasbourg”. Jurister som ringer mig säger inte precis så men säger kanske att ”ja, jag har ju drivit det här i svenska domstolar så alla papper finns ju.”

•

Vad de flesta också grovt underskattar är hur lång tid det tar att få upp ett mål i Strasbourg, De mål jag haft har i genomsnitt tagit fem-sex år från det jag sände in den första inlagan till dess jag hade Europadomstolens dom i min hand. Om det är LVU–mål det handlar om så säger ju ofta förtvivlade föräldrar till mig att jag måste snabbt få upp det här i Strasbourg så jag får hem mitt barn. Då nödgas jag ju tyvärr svara att någon snabb väg att få hem sitt barn är det inte. Om det rör sig om större barn säger jag att det här tar fem – sex år så Ditt barn kommer att vara nästan vuxet innan vi får en dom i Strasbourg och då är frågan hur meningsfullt det är att gå till Strasbourg. Och rör det sig om mindre barn säger jag att det tar fem – sex år och inom den tiden kommer Ditt barn, som är tvångsplacerat i fosterhem – och som ju tyvärr som vanligt är föräldrarna får mycket litet umgänge med – att ha glömt Dig och då kommer det att användas av svenska myndigheter som ett skäl för att Du inte får tillbaka Ditt barn ens om Du vinner i Strasbourg. Så Du måste, säger jag, fortsätta att kämpa i de svenska domstolarna med förnyad begäran om upphörande av LVU. Du måste försöka skaffa fram nya bevis för att Du är lämplig som förälder och så vidare. För det här med Strasbourg, att Du går dit, det kan i framtiden hjälpa andra föräldrar och barn i samma situation som Du. Och det kan leda till lagändringar i Sverige. Men det är ingen väg att snabbt rädda sitt barn från ett förfärligt fosterhem.

Jag sände min första inlaga till Strasbourg år 1983, alltså för snart 20 år sedan. Det var Olsson-målet nr 1 (2). I det målet hade jag förmånen att arbeta tillsammans med mina klienter makarna Stig och Gun Olsson som de perfekta samarbetspartnerna. Alltid lojala och hänsynsfulla, alltid samarbetsvilliga, psykiskt stabila, skötsamma och vänliga människor, de kom aldrig en enda minut för sent till ett möte med mig, de utförde alltid det jag bad dem om beträffande framtagande av dokument och så vidare. Jag vill här inskjuta att det naturligtvis är en enorm fördel när personkemin stämmer mellan det juridiska ombudet och klienten när man skall arbeta så mycket och under så lång tid tillsammans i ett för klienten livsavgörande mål.

Under de gångna tjugo åren har jag drivit ett antal mål i Strasbourg och lagt ett enormt arbete på dessa mål.

Självklart frågar jag mig då och då – och det är ju frågeställningen i det här föredraget jag håller här idag – har det varit meningsfullt att göra allt det här arbetet?

Mitt eget svar är tveklöst ja. Trots att jag, liksom väl flertalet av Er som är här idag – väl har märkt att det inte alls blivit någon bättring i Sverige på det här området under de senaste åren. Snarare tvärtom. Det har växt upp en mångmiljonindustri där allt mer hänsynslösa fosterföräldrar roffar åt sig allt mer pengar på de här tvångsomhändertagna fosterbarnen i allt sämre fosterhem. Där allt fler psykologer, socialsekreterare och barnpsykiater får större delen av sin försörjning genom LVU-ärenden. Och dessvärre finns det även ett antal samvetslösa advokater som tjänar ”easy money”, lättförtjänta pengar, på att i domstolarna vara offentliga biträden för barn som de många gånger inte ens har träffat. Men som de hävdar skall vara fortsatt tvångsomhändertagna. För hävdar ”barnadvokaten” motsatsen så tycks han/hon inte alls få fler sådana här uppdrag av länsrätterna!!

Motiveringarna för att ta barn blir allt grumligare.

Och dessvärre är det ju så att Strasbourg- domstolen ofta skjuter just de här frågorna ifrån sig . Säger i domen ungefär som så att vad beträffar de medicinska bedömningarna så får de inhemska domstolarna göra dessa bedömningar – det fanns ju ett barnpsykiaterintyg på att de här barnen borde tvångsomhändertagas.

Av de LVU-mål jag haft uppe i Strasbourg så kan jag inte säga att något haft den utgången att när domen kommit från Strasbourg har svenska myndigheter ändrat sig i just det fallet just då. Resultatet av domen har inte blivit att svenska myndigheter lämnat tillbaka barnet till föräldrarna eller ens givit föräldrarna det umgänge med barnet som Strasbourg så kraftigt kritiserat Sverige för att föräldrarna inte har fått.

Men jag tror att det faktum att vi hade målet i Strasbourg gjorde att medan målet var anhängigt där fick genom dom i svensk domstol det äldsta Olsson-barnet flytta hem till sina föräldrar. Liksom att LVU-vården av Roger Andersson upphörde medan målet Margareta och Roger Andersson mot Sverige var anhängigt i Strasbourg (3). Jag tror att svenska myndigheter och domstolar faktiskt fick ”kalla fötter” av den pågående Strasbourgprocessen.

Och så har mina mål lett till vissa lagändringar. Exempelvis att det går att till domstol överklaga umgängesrestriktioner vid flyttningsförbud och att det lagreglerats huruvida anhöriga kan förvägras besöka ett tvångsomhändertaget barn, som ligger på sjukhus. Sådant var tidigare utlämnat åt enskilda tjänstemäns godtyckliga och icke överklagbara beslut.

Och jag tror att bara vi fortsätter föra LVU-mål till Strasbourg kommer så att säga droppen att urholka stenen och det kommer att ske en rättsutveckling i Strasbourg. Europadomstolens ledamöter i Strasbourg kommer inför anhopningen av svenska LVU-mål att förstå att det är något galet med hela det här systemet med godtyckliga intyg från psykologer och barnpsykiater.

Vanligtvis är det ju formaliafel som man får målet admissible på,. Så leta sådana fel i de svenska dokumenten när Ni skriver Era klagoskrifter till Strasbourg. Leta efter kränkningar av rätten till familjeliv som inte går att överklaga till svensk domstol. Exempelvis att det tvångsomhändertagna barnet inte får träffa sina syskon eller mor– och farföräldrar. Det finns ju ingen möjlighet att gå till svensk domstol för att få den rätten.

Men när man nu tyvärr huvudsakligen får målen admissible på formalia-saker och inte på de här grova kränkningarna att barnet tas från skötsamma föräldrar och placeras i fosterhem där de vanvårdas och misshandlas av fosterföräldrarna, hur skall man då få Strasbourg-domstolen att inse att det är något allvarligt fel med tillämpningen av LVU-lagstiftningen i Sverige.

Ja, då kan man göra som jag gjorde i målet Paulsen-Medalen och Svensson mot Sverige (4). En skötsam ogift mor blev fråntagen sina två barn. Som placerades i två olika fosterhem. Den ena pojken, en fysiskt och psykiskt handikappad liten pojke, placerades som fosterbarn hos en fyrabarnsfamilj, där bägge fosterföräldrarna hade alkoholproblem, De vanvårdade och misshandlade den lille handikappade pojken. Men de enda frågor målet blev admissible på i Strasbourg var att det tagit så lång tid som tre år för modern att få en dom i Regeringsrätten vad gällde umgänget och att den ogifte fadern till ett av barnen – fadern hade en mycket god relation till modern – inte kunde gå till svensk domstol för att få umgänge med sin son.

I min plädering i den muntliga förhandlingen i Strasbourg visste jag ju att jag skulle bli tvungen att strikt hålla mig till dessa två formella frågor som blivit admissible. Hade jag börjat tala om vilken bra mor Ann-Marie Paulsen -Medalen var och tala om vilket eländigt fosterhem den handikappade pojken placerats i visste jag att jag omedelbart skulle bli avbruten av domstolens president, som skulle uppmana mig att hålla mig till ämnet. Men då gjorde jag så att i den memorial, alltså den skriftliga sammanfattning, som vardera parten lämnar in till domstolen någon månad innan den muntliga förhandlingen, inledde jag med att skriva att jag lämnar härmed inledningsvis en sammanfattande redogörelse för bakgrunden till det här målet. Och därmed kunde jag helt korrekt även skildra de grova kränkningar, som inte blivit admissible.

Sammanfattningsvis är jag glad över att jag lagt så mycket arbete på att driva LVU-mål i Strasbourg och jag kommer att fortsätta att driva LVU-mål i Strasbourg. Och jag uppmanar Er som är offer för LVU och Era professionella rådgivare att göra detsamma.

När det gäller andra grova kränkningar i Sverige såsom tvångssteriliseringar och lobotomier så har ju ändå svenska staten, om än alldeles för sent, erkänt att det var fruktansvärda saker, som svenska staten gjorde sig skyldig till.

Jag tackar för uppmärksamheten och hoppas på intressanta frågor och en intressant diskussion kring det jag sagt.

•••


Fotnoter:
(1) LVU er den svenske barnevernsloven. MHS
(2) Case of Olsson v. Sweden (No. 1)
(3) Case of Margareta and Roger Andersson v. Sweden"
(4) Se Barnefängelser? I Sverige?
      og Case ofPaulsen-Medalen and Svensson v. Sweden
  
•

  

  
Redd Barna Våre
17 mars 2007


****

Artikkelen ble publisert første gang i seksjonen "Brännpunkt" i Svenska Dagbladet den 20 april 1997, og senere på NKMRs nettsted.
Den er publisert her med forfatterens velvillige tillatelse.
*
LVU = "Lag om vård av unga" er den svenske barnevernsloven.
De svenske allmene domstolene er tingsrätten, hovrätten og Högsta Domstolen (tilsvarende de norske tingretten, lagmannsretten og Høyesterett). De svenske forvaltningsdomstolene er länsrätten, kammarrätten og Regjeringsrätten. Länsrätten svarer i en del saker til den norske fylkesnevnden.

svensk "mål" = norsk "sak"
svensk "håller måttet" = norsk "holder mål"
svensk "lag" = norsk "lov"

****


Förvaltningsdomstolarna håller inte måttet i LVU-mål

Av Siv Westerberg, jur. kand.


Fil dr Anita Ankarcrona har i en artikel på Brännpunkt den 23 mars påtalat den skrämmande slumpmässigheten i hur förvaltningsdomstolarna dömer i mål om tvångsomhändertaganden av barn.

Jag kan till hundra procent instämma i Anita Ankarcronas synpunkter. Jag har varit ombud för de biologiska föräldrarna i ett antal sådana mål i Sverige och några av dessa mål har jag fört vidare till Europadomstolen i Strasbourg. Där har Sverige dömts för brott mot de mänskliga rättigheterna för sitt agerande i sådana fåll.

Mig veterligt är Sverige och Norge de enda länder i Europa där det inte är en självklarhet att det är far- och morföräldrar som tar hand om barnen om föräldrarna hamnar i en kris av något slag.

I Sverige saknas helt ett lagligt skydd för barnen att få behålla sin släkt- och familjetillhörighet om föräldrarna skulle hamna i en krissituation som gör att de tillfälligt eller för längre tid inte själva kan ta hand om sina barn.

Anita Ankarcronas utomordentligt värdefulla synpunkter i artikeln har föranlett lagman Gunilla Brydolf i Länsrätten i Älvsborgs län att på denna sida den 13 april hävda att det skulle finnas rättssäkerhet i förvaltningsdomstolarnas dömande i dessa mål.

Fullkomligt nonsens
Lagman Brydolf gör gällande att förvaltningsdomstolarna dömer enligt lagen och skall det bli någon ändring så får det ske genom en lagändring.

Detta är fullkomligt nonsens. Visserligen är lagen om vård av unga (LVU) ganska diffust skriven men den stora rättsosäkerheten i dessa mål för de inblandade beror inte på att lagen är diffust skriven utan beror på hur förvaltningsdomstolarna tillämpar denna lag.

Det år alldeles uppenbart att de svenska förvaltningsdomstolarna upplever sig helt och hållet såsom socialförvaltningens förlängda arm. Förvaltningsdomstolarna är i dessa mål i stor utsträckning slavar under de sakkunniga. Och dessa så kallade sakkunniga är ofta mycket hårt lierade med just socialförvaltningen.

Inte opolitiska
Och förvaltningsdomstolarna förmår på intet sätt att uppträda som opartiska domstolar. De biologiska föräldrarna kan komma med en rad vittnen såsom grannar, arbetsgivare, vuxna syskon till de tvångsomhändertagna barnen, och så vidare, som samstämmigt vittnar om att det är en utomordentligt bra och skötsam familj som behandlar sina barn väl.

När det mot detta ställs ogrundade och helt obevisade påståenden frän den socialsekreterare som har en konflikt med familjen på grund av tvångsomhändertagandet så litar förvaltningsdomstolarna, utan att göra någon egen utredning, helt på socialsekreterarens påståenden.

Lagman Brydolf kan säkert erinra sig målet om den tysk-svenska lantbrukarfamiljen i Värmland där hon satt som domare. Alla som kände den familjen hade enbart positiva omdömen om dem och trots detta fick de inte tillbaka sina barn.

Olssonmålet
Lagman Brydolf kan säkert också erinra sig att hon själv satt som domare i det numera världsberömda Olssonmålet. En trebarnsfamilj i Göteborg blev på synnerligen diffusa grunder fråntagen sina barn. Med mig som ombud vände de sig till Europadomstolen där Sverige två gånger dömdes för brott mot de mänskliga rättigheterna för sitt agerande i Olssonmålet.

Gunilla Brydolf - på den tiden domare i kammarrätten i Göteborg - var en av de domare som dömde den gången barnen tvångsomhändertogs.

Som ett exempel på den totala rättslösheten i det målet kan nämnas att kammarrätten som sakkunnig utsåg den barnpsykiater som socialmyndigheten använt sig av för att tvångsomhändertaga barnen. Denna barnpsykiater hade utan att träffa föräldrarna Olsson rekommenderat att barnen för all framtid skulle skiljas från sina föräldrar.

Ett annat skrämmande exempel från det målet är att den anklagelse som i själva verket riktades mot makarna Olsson var att de var utvecklingsstörda. Detta framgick dock icke av någon enda av handlingarna i målet och ej heller nämndes ordet "utvecklingsstörd" i de muntliga förhandlingarna. Först när makarna Olsson fick läsa Gunilla Brydolfs utlåtande som bifogades protokollet stod det klart att den anklagelse som riktades mot makarna Olsson var att de var utvecklingsstörda.

Är detta rättssäkerhet?
När jag kom in i bilden lät jag omedelbart intelligenstesta makarna Olsson hos en legitimerad psykolog verksam som lärare vid Göteborgs universitet. Bägge makarna Olsson var helt normalbegävade!!! Är det det här som lagman Brydolf kallar rättssäkerhet?

Så länge förvaltningsdomstolarna inte kräver någon form av bevisning för socialnämndens påståenden om föräldrars eller far- eller morföräldrars olämplighet kommer vi att få leva med den rättsosäkerhet som vi har i dag i LVU-målen.

Det är tacknämligt att Anita Ankarcrona på ett rättframt sätt redogjort för missförhållandena. Men det är oerhört beklagligt att förvaltningsdomstolarnas domare inte förstår att det hela har gått fullständigt snett i Sverige.


*
Ny socialtjänstlag måste öka barns rättigheter
Av Anita Ankarcrona

*

  

  
Redd Barna Våre
17 mars 2007


*********************************

Denne artikkelen ble først publisert i den svenske borgerrettsbevegelsens tidsskrift Medborgarrätt nr 3 1995, og senere på NKMR's nettsted.
Den er trykket her med forfatterens velvillige tillatelse.
*
LVU = "Lag om vård av unga" er den svenske barnevernsloven.
De svenske allmene domstolene er tingsrätten, hovrätten og Högsta Domstolen (tilsvarende de norske tingretten, lagmannsretten og Høyesterett). De svenske forvaltningsdomstolene er länsrätten, kammarrätten og Regjeringsrätten. Länsrätten svarer i en del saker til den norske fylkesnevnden.
*
Resultatet av straffesaken som beskrives ble at fostermoren ble dømt til ett års fengsel i Åmåls tingsrätt men ble helt frikjent i Hovrätten för Västra Sverige.

*********************************


Flytta LVU-målen till de allmänna domstolarna

av Siv Westerberg, jur. kand.

Just återkommen från semester i början på augusti 1995 fick jag se en notis i en tidning om att en fostermor var åtalad vid Åmåls tingsrätt för att ha misshandlat en nioårig fosterdotter.

Som jurist har jag i åratal sysslat med att vara juridiskt ombud för föräldrar till barn som tvångsomhändertagits enligt LVU och tvångsplacerats i fosterhem. Vid ett mycket stort antal tillfällen har dessa föräldrar och i flera fall även dessa barn - i den mån jag fått träffa dem - berättat att de utsatts för en mycket grov misshandel från fosterföräldrarnas sida. De har uppvisat blåmärken och det har även i övrigt funnits en rad omständigheter som talat för att fosterbarnet utsatts för grov fysisk misshandel från fosterföräldrarnas sida. Jag har vid ett stort antal tillfällen anmält detta till polismyndigheter, åklagare och socialmyndigheter. Det vanliga har varit att polisen avskrivit ärendet utan att ens förhöra fosterföräldrarna. Ett telefonsamtal från polisen till socialmyndigheten med förfrågan om det finns några missförhållanden i fosterhemmet besvaras ju med nej eftersom socialmyndigheterna ju självklart inte anser att de fosterhem där de tvångsplacerar barn är dåliga och att barnen agas och misshandlas där.

När jag läste den här notisen trodde jag att svenska myndigheter äntligen ändrat sig och att nu äntligen är det dags att åtala de fosterföräldrar som slår fosterbarnen. Jag utgick från att det rörde sig om ett av de många vanliga fall som jag själv stött på där ett par svenska fosterföräldrar betalas med skyhöga summor per månad för tvångsvård av fosterbarn (vilka fosterbarn mycket ofta är av utländsk härkomst då det finns en mycket stark överrepresentation av invandrarbarn bland de tvångsomhändertagna barnen.)

En kontakt med Amåls tingsrätt visade att fostermodem var häktad och att rättegången skulle äga rum inom ett par dagar. När jag reste till Åmål för att som åhörare åhöra denna hade jag alltså endast några korta uppgifter från en tidningsnotis.

Jag åhörde den första dagen av huvudförhandlingen och denna bjöd på en rad överraskningar. Situationen var inte alls den jag hade tänkt mig men dagen i Åmåls tingsrätt gav upphov till så viktiga reflexioner att jag anser att jag bör berätta för läsarna av denna tidning om dem.

Den tilltalade var en kvinna av afrikanskt ursprung som i många är bott i Sverige och varit gift med en svensk med vilken hon också hade barn. För ett par år sedan betalade hon resan från Afrika till Sverige för sin syster och sin systerdotter som idag är nio år. De stannade cirka sju månader och det visade sig att systern dels var sjuk dels inte hade råd att bekosta barnets skolgång i Afrika. De bägge systrarna kom då överens om att barnet skulle stanna i Sverige hos sin moster och uppfostras där och man ingav till och med en adoptionsansökan vilken dock senare återkallades. Den sjuka systern åkte hem till Afrika och uppges ha avlidit där.

I målet påstods att flickan hade misshandlats av sin moster/fostermor och det fanns även läkarintyg om skadorna. Till att börja med hade flickan uppgett helt annan gärningsman än fostermodern såsom varande den som tillfogat henne skadorna. Flickan tvångsomhändertogs och placerades på barnhem och har sedan uppgivit fostermodern såsom den som tillfogat henne skadorna.

Detta var i korthet vad målet handlade om och det är förvisso inte någon lätt uppgift att döma i ett sådant mål, där motstridiga uppgifter lämnas av olika personer och där sättet att lämna uppgifterna kan vara präglat av uppgiftslämnarnas kulturella bakgrund.

Vad som föranleder denna min artikel är emellertid att jag blev djupt imponerad av med vilken omsorg inte bara Tingsrätten utan även åklagaren och de bägge i målet agerande advokaterna, försvarsadvokaten och barnets advokat, försökte få fram sanningen i detta mål.

I min juridiska verksamhet så sysslar jag i mycket liten utsträckning med brottmål. Verksamheten på min juridiska byrå har sin tyngdpunkt i medicinskt/juridiska problem, socialförsäkringsproblem och framförallt mål som rör tvångsomhändertaganden av barn där jag är ombud för de biologiska föräldrarna. Jag har framgångsrikt drivit ett antal sådana mål i Europadomstolen i Strasbourg där Sverige har dömts för brott mot de mänskliga rättigheterna just på grund av det sätt Sverige genomfört fosterbarnsvården på.

Mål som rör tvångsomhändertagande av barn, det vill säga LVU-mål, går ju enligt svensk lag inte i de allmänna domstolarna utan i förvaltningsdomstolarna.

Förvaltningsdomstolsprocessen är ju tyvärr en blandning av skriftligt och muntligt förfarande där den muntliga förhandlingen endast anses utgöra ett komplement till den skriftliga handläggningen. Helt annorlunda förhåller det sig ju i de allmänna domstolarna där principen om muntlighet och koncentration råder och där det som en part önskar lägga fram och åberopa i ett mål som grund för talan och som bevisning måste läggas fram vid en huvudförhandling. Parterna ges då möjlighet att korsförhöra vittnen och korsförhöra alla uppgiftslämnare. Vidare är ju i de allmänna domstolarna i princip så kallade vittnesattester förbjudna. Det innebär att den som vill åberopa vad någon person sagt eller uppgivit får kalla ifrågavarande person som vittne vilket gör att även motparten får tillfälle att förhöra uppgiftslämnaren. Helt annorlunda förhåller det sig ju tyvärr i förvaltningsdomstolarna. Rättssäkerheten i förvaltningsdomstolarna i LVU-mål, är praktiskt taget noll för barnets föräldrar. Jag har vid ett stort antal tillfällen upplevt att jag ställer till rätten en begäran att min motpart socialmyndigheten skall åläggas att precisera vad man åberopar för skäl till att dessa föräldrar som enligt grannar, släktingar med flera är utomordentligt skötsamma, fina och barnkära personer skall fråntagas sina barn. Det vanliga svaret på dylikt från socialmyndigheten är att det står i handlingarna och det är märkligt att Siv Westerberg ej begripit detta ännu. Eftersom i handlingarna endast finns diffust framkastade allmänt hållna anklagelser om olämplighet som förälder eller oförmåga att tillgodose barnets behov utgör det ju inte på något sätt ett svar som kan utgöra grund för tvångsomhändertagande av barn som är ett av de mest ingripande inskränkningar av mänskliga rättigheter som finns.

Vidare har jag i en förvaltningsdomstol i en muntlig förhandling från början klart och tydligt intrycket att domstolen helt har lierat sig med min motpart Socialmyndigheten. Såväl socialmyndigheten som domstolen uppfattar sig fullständigt naturligt och ogenerat som en del i den statliga maktapparat som står mot de föräldrar som skall berövas sina barn. När det gäller förhör med parter eller vittnen så har jag vid ett mycket stort antal tillfällen i länsrätter och kammarrätter upplevt att när jag förhört en part eller ett vittne en stund, avbryts jag av domaren som irriterat frågar hur länge jag tänker hälla på och frågar och säger att nu har vi inte tid att hålla på med för långa förhör och nu bör förhöret avslutas inom kort. Att man i det läget inte vågar "reta upp" domstolen genom att fortsätta ett förhör som kanske just har börjat komma in på väsentligheter som kunde vända målet säger sig självt. I det läget känner man sig pressad att hålla ett förhör som är alldeles för kort.

Jag blev därför djupt imponerad av hur ingående alla förhör i det här brottmålet hölls. Det intressanta ur jämförelsesynpunkt var ju att det här målet handlade om tämligen exakt samma frågeställningar som kommer upp i LVU-målen nämligen huruvida en vårdnadshavare av ett barn har misskött sig som vårdnadshavare eller det hela rör sig om osanna uppgifter.

I den här brottmålsprocessen fick alltså samtliga inblandade förhöra hur ingående som helst vilket naturligtvis var av största vikt. Det som gjorde allra mest intryck på mig var emellertid att rätten även förhörde den nioåriga flickan. Jag har vid ett stort antal tillfällen försökt att förmå förvaltningsdomstolarna att förhöra barn i LVU-mål. Vid några enstaka tillfällen har jag fått bifall till detta men då har det rört sig om barn som varit över 12 år. Min uppfattning är att en erfaren domare och erfarna nämndemän skulle kunna bedöma LVU-målen mycket bättre om de själva förhörde barnen. Givetvis skall detta ske med hänsynstagande till barnet men de här barnen har ju utsatts i fosterhem och barnhem i regel för betydligt värre saker än att bli förhörda av en vänlig domare. Målen är ju också av helt livsavgörande betydelse för barnen. I LVU-målen i förvaltningsdomstolarna så får ju rätten i regel nöja sig med att lyssna på vad en barnpsykiater påstår att barnet har sagt eller vad en socialsekreterare uppger att barnet har sagt till fosterföräldrarna eller vad fosterföräldrarna sagt till socialsekreteraren.

Det rör sig alltså om ren och skär "hear-say" vilket ju är något som definitivt inte hör hemma i en domstolsprocess i en rättsstat.

Efter att ha åhört under en hel dag den här verkligt seriösa brottmålsprocessen i Åmåls tingsrätt så är jag mer än någonsin övertygad om att det är utomordentligt angeläget att med det allra snaraste flytta LVU-målen från förvaltningsdomstolarna till tingsrätterna. I tingsrätten bör dessa mål behandlas processuellt sett exakt på samma sätt som ett brottmål. Det bör vara de krav på muntlighet och koncentration som finns i en brottmålsprocess och det bör vara de krav på bevisning som finns i en brottmålsprocess. Vi bör komma ihåg att för föräldrar och barn att för resten av barnets uppväxttid skiljas åt är ett långt större straff för både föräldrar och barn än att en person döms till några månaders fängelse. Det bör alltså föreligga beviskrav som bör vara i klass med de som tillämpas i brottmålsprocessen.

Om LVU-målen flyttades till tingsrätterna så skulle vi förhoppningsvis slippa den situation vi har idag där förvaltningsdomstolarna i stort sett agerar som socialmyndighetens förlängda arm, där förvaltningsdomstolarna fullständigt kritiklöst och utan prövning godtar de löst hållna uppgifter som socialsekreterarna lämnar och där förvaltningsdomstolarna anser att i stort sett alla de uppgifter som lämnas av föräldrarna och deras ombud saknar varje form av betydelse.

Jag skriver denna artikel dagen efter det jag åhört brottmålsprocessen i Åmåls tingsrätt. Förhandlingen fortsätter idag men jag hade inte möjlighet närvara och jag vet alltså ännu inte målets utgång. Givetvis kan det för en domare vara oerhört svårt att döma korrekt både i ett brottmål och i ett LVU-mål. Förfarandet i brottmålet ger dock en hundrafalt större rättssäkerhet än den som råder i LVU-målen i förvaltningsdomstolarna.


*

Se også:
Förvaltningsdomstolarna håller inte måttet i LVU-mål

*


    

  

Redd Barna Våre
11. oktober 2006



Barnfängelser? I Sverige?

Av Siv Westerberg
jur. kand, med.lic.


******
Siv Westerberg er praktiserende jurist i Göteborg, Sverige. Hun har flere ganger prosedert mot den svenske regjering ved Den Europeiske Menneskerettighetsdomstol i Strasbourg, i saker som dreier seg om familiens rett. I disse sakene kjemper hun for klienter angrepet av de svenske barnevernsmyndighetene.

En tidligere versjon av denne artikkelen har vært publisert i Medborgarrätt no 2, 1995, og av Nordisk Komité for Menneskelige Rettigheter i oktober 1998.
******

Jag vill hävda att i dag i Sverige är barnpsykiatriska kliniker i stort sett bara en form av barnfängelser. Barn som tvångsomhändertagits spärras in för att man genom barnets och föräldrarnas beteende i en sådan onormal situation som en inlåsning är skall samla "bevis" för att barnet på grund av sitt eget och föräldrarnas "onormala beteende" även fortsättningsvis skall vara tvångsomhändertaget.

Vad barnhemmen beträffar skall vi komma ihåg att genom den ökande medellivslängden är antalet föräldralösa barn i Sverige mycket litet. Beträffande de få föräldralösa barn som finns så finns det nästan alltid nära släktingar som är villiga att ta hand om dem. Genom det ökade välståndet och möjligheterna till socialbidrag finns det i Sverige i dag knappast några barn som behöver lämnas in på barnhem för att föräldrarna inte har råd att försörja barnen. Barnhemmen har i dag i huvudsak samma funktion som jag nämnt om de barnpsykiatriska klinikerna.

Den allra mest insynsskyddade delen av den tvivelaktiga verksamhet som tvångsomhändertagande av barn utgör är emellertid fosterhemmen. I dag bedrivs på detta område av privatpersoner med eller utan tvivelaktig bakgrund ett ekonomiskt geschäft kombinerat med direkt vanvård av barnen, som flertalet svenskar inte har en aning om. Det är till exempel vanligt att fosterbarn i skolpliktig ålder förvägras att gå i grundskolan.

Men mer än långa utläggningar om saken berättar exempel ur verkliga livet. Med mina klienters tillstånd redogör jag kort för fyra fall som för närvarande är aktuella på min juridiska byrå. I samtliga fall rör det sig om barn till skötsamma och normalbegåvade eller mycket begåvade föräldrar utan missbruksproblem. Det rör sig också om föräldrar som under tvångsomhändertagandet oavbrutet kämpat i olika domstolar för att återfå sina barn.

1)
Daniela Wollmar var nio år när hon tvångsomhändertogs. Hennes mor Kerstin Wollmar är till yrket lärare. Danielas två vuxna halvsyskon har i domstol under ed intygat att de haft en god mor och att även Danieta fått all tänkbar omsorg av sin mor.

Kerstin Wollmar kom i konflikt med sin arbetsgivare i Tidaholms kommun rörande sin lärartjänst. "Hämnden" från kommunens sida blev tvångsomhändertagande av Daniela, som plötsligt en dag hämtades i skolan och fördes till barnpsykiatrisk klinik. Under tre månader där förvägrades hon skolgång. Därefter fördes flickan till ett barnhem där dörrarna var låsta, "slussar" förekom för att hindra föräldrar och andra att komma in. Där hölls hon i tre år.

Daniela, som tidigare gått i normalklass, sattes nu i särskola. Den 2 januari 1995 fördes flickan i en transport som synes starkt likna en fångtransport till ett fosterhem vars adress hemlighålls för modern. Daniela tilläts på nytt inte att gå i skola. Socialmyndigheten motiverar detta med att man inte kan hemlighålla fosterhemmets adress om Daniela går i skola. Hon tillåts numera överhuvudtaget inte att träffa sin mor eller syskon.

Då modern äntligen hittade adressen til sin dotter, blev Daniela skickad tillbaka till barnhemmet av fosterföräldrarna. Dem ville inte ha henne hos seg om modern visste om deras adress och därmed kanske kunde få kontakt med Daniela och på det sättet få möjlighet till insyn i vad de gjorde.

2)
Anne-Marie Paulsen-Medalen är ensamstående mor till två söner, Jan-Åke född 1986 och Peter född 1984. 1989 tvångsomhändertogs bägge pojkarna. Peter är handikappad och myndigheterna påstod att hans mor inte var kapabel till att ta hand om honom.

Huvudsakliga motivet var beträffande Jan-Åke att han måste tvångsomhändertas därför att han hade psykiska störningar av allvarligt slag som modern påstods vara skuld till. Myndigheterna har vägrat återlämna honom till modern under motivering att han fortfarande har dessa störningar. Modern hade aldrig märkt några psykiska störningar hos pojken; han var tvärtom ovanligt välbegåvad och väl utvecklad på alla områden, vilket också intygas av hans lärare, som också säger sig aldrig ha sett några psykiska störningar hos pojken; han var precis som andra normala barn. Anne-Marie Paulsen-Medalen inkallade dem som vittner till rättegången. Där sa lärarna plötsligt något helt annat. Otvilsamt under press från socialmyndigheten och kanske också från skolmyndigheten, som arbetar i nära kontakt med socialmyndigheten, sa lärarna nu at Jan-Åke hade "psykiska störningar".

Den handikappade Peter placerades som fosterbarn hos en fyrabarnsfamilj där fosterfadern arbetade som stuveriarbetare och fostermodern som undersköterska på natten. I familjen fanns därtill ytterligare ett fosterbarn. Fostermodern fick utöver sedvanlig fosterbarnsersättning en betalning som motsvarade undersköterskelön för att hon skulle ta tjänstledigt och helt ägna sig åt den handikappade Peter. Vad socialmyndigheten inte visste var att fostermodern visserligen tog tjänstledigt från sin nattjänst på ett sjukhus i Göteborg men i stället omedelbart tog en likadan tjänst på ett sjukhus i Alingsås.

Anne-Marie Paulsen-Medalen märkte att Peter vanvårdades grovt i fosterhemmet, han uppvisade oförklarliga blåmärken och tiggde och bad sin mor att få flytta hem. Hennes kritik tystades av socialmyndigheten med hot om åtal om hon fortsatte forska i missförhållandena.

Hennes misstankar bekräftades då en midsommarnatt polis måste ingripa för att hindra den starkt berusade fosterfadern från att slå ihjäl den likaledes berusade fostermodern. Det kom nu fram att socialmyndigheten hela tiden vetat om att fosterfadern hade mångåriga och grava alkoholproblem.

Nu har fosterföräldrarna nyligen separerat, men socialmyndigheten tvångsvårdar fortfarande den handikappade Peter hos den förvärvsarbetande fostermodern, som dessutom fortfarande jobbar heltid. Hon har nu att ta hand om sina egna fyra barn, två fosterbarn och inom kort även en baby som fostermoderns tonåriga dotter väntar. Hon har fortsatt med sin nattjänst, och har gett ansvaret för vårdnaden om Peter till sin 17-åriga dotter.

Under pågående tvångsvård beordrade myndigheterna vid ett tillfälle att bägge pojkarna, då sex respektive åtta år gamla, i utredningssyfte skulle läggas in på barnpsykiatrisk klinik. Under den tre veckor långa vistelsen på en låst avdelning tilläts pojkarna att vistas utomhus sammanlagt sex gånger.

Myndigheterna hävdar at Peter är starkt efterbliven. Han är inte plasserad i en skola för mentalt handikappade barn men i en så kallad ‰träningsskola‰, där det inte ens blir gjort något försök på att lära han att läsa eller och skriva. Hans mor, och flera andra människor som har träffat han, är av en annan uppfattning, men myndigheterna försöker inte att stimulera till att han utvecklar sina egna eventuella resurser.


3) och 4) Alexander Aminoff och Frans Lovasz är två unga män som i barndomen varit tvångsomhändertagna i fosterhem där de utsatts för vanvård och fysisk misshandel och under långa perioder helt förvägrats skolgång. Bägge kom ifrån fosterhemsvistelsen genom dramatiska rymningar (Frans Lovasz berättelse och Redogörelse för min barndom. Alexander Aminoff berättar).

Nu i vuxen ålder har de stämt svenska staten inför svensk domstol med krav på skadestånd för det lidande de tillfogats i fosterhemmen under tvångsomhändertagandet. Deras talan har avvisats. Bakom domstolens diffust formulerade avvisningsbeslut tycker man sig kunna uttolka att svenska domstolar tydligen anser att det fosterbarn, som inte i vuxen ålder kan exakt precisera dag, tid och plats för varje örfil eller slag med tillhygge, kan inte få sin talan om skadestånd ens prövad i svensk domstol. Vidare tycker man sig kunna utläsa ur domstolens avvisningsbeslut att domstolen inte kan förstå hur det kan medföra rätt till skadestånd att ett barn förvägrats att träffa sina föräldrar eller förvägrats skolgång.

*

Både Aminoff's och Lovasz's sak är avvisat från att bli behandlat i Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna i Strasbourg. Skall vi då dra den slutsatsen att Europadomstolen, på samma sätt som vår svenska stat, anser att det er till barns bästa med ett enormt system av förföljning och trakassering av familjer utförd av våra myndigheter, med stor ekonomisk vinst i varje led i "systemet", medans offer för denna förföljning som söker skadestånd, blir sett på med förakt och misstänks för att vara giriga? När skall det europeiska storsamfundet få upp ögonen om den verkliga sanningen om systemet med tvångsomhändertagande av barn och fosterhem?

Paulsen-Medalen-saken blev hörd av Europadomstolen i Strasbourg den 24 november 1997, och domstolen kom med sin dom i mars 1998. Det enda "brott" som domstolen menade Sverige var skyldig i, var att regeringsrätten hade tagit två och ett halvt år på att komma til sin beslutning att inte behandla tvångsomhändertagande-fallet. Modern fick SEK 10 000:- i skadestånd.

*

  

  

Redd Barna Våre
11 juli 2006


Pseudoadoptioner av fosterbarn i Sverige

Av jur. kand., med. lic. Siv Westerberg

***
Foredrag av Siv Westerberg på Nordiska Kommittén för mänskliga Rättigheter - NKMR's Symposium, Hotel Europa i Göteborg den 17 juni 2000.
Artikkelen er tidligere publisert på NKMR's nettsider.
***

Det finns ett lagrum i Föräldrabalken, som flertalet svenskar, som ej berörts, är helt ovetande om.

Jag avser 6 kap 8 § Föräldrabalken. Där stadgas att om ett barn har vistats länge i ett fosterhem kan tingsrätten göra fosterföräldrarna till förmyndare för barnet.

Förmodligen har lagstiftarnas syfte varit gott. Men i så fall har lagen använts på ett helt annat sätt än vad lagstiftarna tänkt sig.

Lagen har lett till pseudoadoptioner. Pseudoadoptioner som för barnet har en adoptions alla nackdelar men inga av en adoptions fördelar. Samtidigt som en sådan pseudoadoption för fosterföräldrarna har en adoptions alla fördelar men ingen av dess nackdelar.

Lagen kom i början på 1980-talet. De första åren efter lagens tillkomst var det överhuvudtaget knappast några fosterföräldrar, som var intresserade av att bli förmyndare. Om fosterföräldrarna blev förmyndare för fosterbarnet fick de nämligen inte längre några pengar från socialmyndigheten som betalning för att de hade fosterbarnet i sitt hem.

I samband med vissa ändringar i LVU (Lag om vård av unga, den lag som reglerar tvångsomhändertagande av barn) i slutet på 1980-talet uttalades emellertid i förarbetena till lagen att det inte finns några hinder för socialmyndigheterna att fortsätta att betala ut ekonomisk ersättning till fosterföräldrarna även efter det fosterföräldrarna blivit förmyndare för fosterbarnet.

Så nu kom några, ännu ej särskilt många fall, där fosterföräldrar blev förmyndare över fosterbarnet trots de biologiska föräldrarnas kraftiga protester.

Jag har som juridiskt ombud för de biologiska föräldrarna erfarenhet av tre sådana mål. Jag har biträtt dessa föräldrar upp i högsta instans när vi förgäves kämpat för att förhindra att fosterföräldrarna blir förmyndare.

De här tre fallen uppvisar många gemensamma drag. Barnen har som mycket små mot föräldrarnas vilja tvångsomhändertagits av socialmyndigheterna, som placerat barnen i fosterhem. Gemensamt för mina tre fall är att vid tidpunkten för tvångsomhändertagandet var de här tre familjerna i vissa tillfälliga sociala svårigheter. De här svårigheterna var inte värre än att de enkelt hade kunnat lösas på ett betydligt mindre ingripande sätt än genom ett tvångsomhändertagande av barnen. I samtliga fall rör det sig om barnkära föräldrar, som har de allra bästa vitsord om sig från vänner, släktingar och grannar. Två av mammorna har arbetet som dagmammor - efter det deras egna barn blivit tvångsomhändertagna! De har de bästa vitsord om sig från de föräldrar, vars barn de varit dagmammor åt. Idag bor två av de här familjerna i egna villor, den tredje i ett förhyrt radhus.

I samtliga tre fallen gäller att de biologiska föräldrarna efter det barnen tagits från dem fört oavbrutna, men resultatlösa processer i domstolarna för att få tillbaka sina barn eller åtminstone få en tillfredsställande umgängesrätt med barnen.

Men när svenska domstolar utdömt en umgängesrätt har fosterföräldrarna och socialmyndigheten saboterat denna umgängesrätt så att den i praktiken kommit att bestå i att de biologiska föräldrarna under 2 - 3 timmar ett par gånger om året tillåORDET BRUKES MEST AV SPAMMERE. MELDINGEN ER MENT Å HINDRE DEM. BEKLAGER OM ANDRE BERØRES! besöka fosterhemmet och dricka kaffe med fosterföräldrarna. Alltmedan fosterföräldrarna rutinerat och effektivt sett till att barnets intresse under dessa timmar fokuserats på något helt annat än de biologiska föräldrarna.

Och när svenska domstolar dömt ut en umgängesrätt, som består i att barnet skall få besöka sina biologiska föräldrar i de biologiska föräldrarnas hem, har fosterföräldrarna och socialmyndigheten bara vägrat rätta sig efter domen och vägrat lämna ut barnet för umgänge.

Två av de här fallen har jag drivit ända upp i Europeiska Domstolen för de Mänskliga Rättigheterna i Strasbourg. I bägge fallen har Sverige dömts för brott mot de mänskliga rättigheterna för att Sverige underlåtit att låta de tvångsomhändertagna barnen ha ett sådant umgänge med sina biologiska föräldrar att familjebanden har kunnat bibehållas. Svenska staten har betalat det av Europadomstolen utdömda skadeståndet till föräldrarna - och fortsatt att vägra att verkställa det av svenska domstolar utdömda umgänget!

Och svensk lag ger när det gäller enligt LVU tvångsomhändertagna barn ingen möjlighet till verkställighet genom vite (norsk: "mulkt") eller polishämtning.

Att det faktum att fosterföräldrarna blir förmyndare på intet sätt utgör en garanti för barnet att få kvarstanna i fosterhemmet visas av ett annat av mina fall. Där gällde det två syskon, som tvångsplacerats i två olika fosterhem. Medan målet om överförandet av förmyndarskapen på respektive fosterföräldrar var anhängigt i Högsta Domstolen (tingsrätten och hovrätten hade interimistiskt överfört förmyndarskapet på fosterföräldrarna, så dessa var redan förmyndare), avled den ena fostermodern. Bara ett par månader efter fostermoderns död avsade fosterfadern sig med omedelbar verkan både att vara förmyndare och att ha den då sextonåriga fosterflickan kvar i sitt hem. Hon kördes alltså ut från fosterhemmet.

6 kap 8 § Föräldrabalken är en katastrof för rättssäkerheten och en katastrof för familjers rätt att bibehålla familjebanden.

Domarna om överflyttande av förmyndarskapet till fosterföräldrarna har i mina tre fall byggt i stor utsträckning på att barnen har haft så litet kontakt med sina biologiska föräldrar. Men anledningen till det är ju att fosterföräldrarna vägrat att rätta sig efter domar om umgänge. Fosterföräldrarna har agerat klart olagligt då de vägrat rätta sig efter lagakraftvunna domar.

Det är oacceptabelt i en rättsstat att domstolar legaliserar resultaten av ett olagligt handlande.

6 kap 8 § Föräldrabalken fyller ingen som helst funktion som skydd för barnet. Det visar fallet med den sextonåriga flickan som kördes ut från fosterhemmet.

6 kap 8 § Föräldrabalken bör omedelbart strykas ur svensk lag.

Och framför allt måste förfarandet att vägra rätta sig efter umgängesrättsdomar snarast kriminaliseras och i straffsatsen bör i avskräckande syfte ingå fängelse.

*
 

  

Redd Barna Våre
10 juli 2006



Klart olagligt att skilja de små tvillingarna från sin mor

Av Siv Westerberg,
Jur. kand., med. lic.



*****
Artikeln är tidigare publicerad i Gotlands Allehanda den 13 maj 1997, i samband med brottmålsrättegången mot socialtjänstemännen. Både socialsekreteraren och hennes chef dömdes till bötesstraff av Gotlands Tingsrätt.
*****

Jag läste Expressenartikeln av den 14 april 1997 om de små tvillingarna på Gotland. Vid åtta veckors ålder berövades de grymt sin mor genom två socialvårdstjänstemäns klart olagliga agerande. Och den som verkställde det olagliga skiljandet av barnen från deras mor var en 48-årig kanslist på en statlig myndighet. Hur hade hon överhuvudtaget kommit in i bilden? När det finns många arbetslösa bland välutbildad vårdpersonal. Alla som jag diskuterat Expressenartikeln med har spontant frågat detta. Och tillagt: "Det måste vara en i förväg planerad komplott!?"

När jag hade läst Expressenartikeln, beslöt jag mig omedelbart för att resa till Visby 13-14 maj och åhöra tingsrättens huvudförhandling i brottmålet mot de två socialvårdstjänstemännen.

Jag är jurist och har en juridisk byrå i Göteborg. De senaste 15 åren har jag haft ett stort antal mål där jag varit ombud för de biologiska föräldrarna till barn som tvångsvis skilts från sina skötsamma och barnkära föräldrar med stöd av LVU (Lag om vård av unga). Flera sådana mål har jag fört vidare till Europadomstolen för mänskliga rättigheter i Strasbourg. Sverige har dömts där flera gånger för brott mot de mänskliga rättigheterna i LVU-mål.

Jag arbetar också ideellt i två organisationer som arbetar mot onödiga tvångsomhändertaganden av barn. Den ena är Nordiska Kommittén för Mänskliga Rättigheter. Det är en nybildad organisation som arbetar mot onödiga tvångsomhändertaganden av barn i de nordiska länderna. Framförallt arbetar vi för rättssäkerhet i sådana mål. För den rättssäkerheten är det mycket dåligt beställt med, som visas av fallet med tvillingarna på Gotland. Att skilja två spädbarn från deras mor utan stöd av lag, är enligt min mening ett så allvarligt brott att det enda straff som kan ifrågakomma är ett mycket långt fängelsestraff.

Den andra organisationen är 5-Ettan. Vi är fem kvinnor, varav tre jurister, som sedan ca tio år tillbaka på ett synnerligen informellt och obyråkratiskt sätt arbetar med opinionsbildning mot onödiga tvångsomhändertaganden av barn.

Vi har i dessa två organisationer den senaste veckan fört intensiva diskussioner om fallet med tvillingarna på Gotland. Det var med stor tillfredsställelse vi erfor att allmänt åtal väckts mot de två socialvårdstjänstemännen.

Vi menar emellertid att det också föreligger misstanke att den 48-åriga kanslisten gjort sig skyldig till brottslig handling.

Det brott som kan ifrågakomma är människorov, alternativt olaga frihetsberövande, alternativt egenmäktighet med barn. Det faktum att hon enligt Expressenartikeln förde bort barnen just när modern gått ut ett par timmar gör att man misstänker uppsåt till brottslig handling.

För att få utrett 48-åringens roll i denna tragedi (en tragedi som kan få ett lyckligt slut om barnen omedelbart återföres till modern och får stanna hos henne) kommer jag att till Åklagarmyndigheten lämna in en skriftlig anmälan att jag misstänker att 48-åringen gjort sig skyldig till brott.

*
  

  
Redd Barna Våre
9 juni 2006


Fosterbarn som god butikk

Av Siv Westerberg
Jur. kand., Med. lic.

****
Artikkelen ble opprinnelig offentliggjort på tysk, i Die Zeit, Hamburg, den 14. juli 1995.

3 versjoner er å finne på NKMRs nettsted:
Den tyske versjonen foreligger som Pflegeschaft der Abkassierer
Engelsk versjon: Foster children as lucrative business
Den norske versjonen: Fosterbarn som god butikk

De norske og engelske oversettelsene er ved professor Marianne Haslev Skånland, Bergen, Norge.
****

Heinz Stombrowski ble født i Simken i Østpreussen. Ved den sovjetiske okkupasjon av de baltiske land under krigen ble familien fordrevet og kom som flyktninger til Tyskland. 1 1951, 16 år gammel, ble Heinz sammen med sin far tilbudt arbeid som skogsarbeider i Sverige. Far og sønn arbeidet usedvanlig dyktig og pålitelig, og snart klarte de å få resten av familien etter. Senere startet Heinz familie sammen med en svensk pike, og han skaffet seg et lite småbruk i Värmland. Riktignok var huset lite, og innlagt kaldt vann var eneste moderne bekvemmelighet, men for de fire barna var det et vidunderlig miljø, reneste Astrid-Lindgren-idyll.

Den varte ikke lenge. Som vanlig er på et småbruk, hadde Heinz Stombrowski et annet arbeid ved siden av for å klare økonomien. Hans arbeidsgiver gikk konkurs, Heinz ble arbeidsløs og måtte søke om sosialhjelp. Da fikk han sosialkontorets oppmerksomhet rettet mot seg. De hadde noe å utsette på familien. De mente at barna – som boltret seg i stallen og ute i skog og mark – var skitne, at det ikke ble skiftet rent på sengene ofte nok, at barnas språkutvikling var forsinket. (Dette siste er ikke uvanlig i tospråklige ekteskap, enten det nå dreier seg om bondefamilier eller akademikere. Barn tar det igjen senere uten noen form for spesiell opplæring eller hjelp, og det å lære seg to språk i ung alder er i alle tilfelle en stor fordel senere i livet. Forøvrig foregår barns utvikling av sitt morsmål på variert vis og i ganske forskjellig tempo også hos enspråklige.)

Sosialmyndighetene brukte disse manglene ved hjemmet som et påskudd til å ta barna bort fra sine foreldre og fordele dem mellom flere fosterfamilier. Bare den eldste datteren, som da var 16 år gammel, kom ikke i tvangspleie. Av Stombrowski-barna er hun den eneste som idag lever et normalt liv. De tre yngre barna var 10, 6 og 3 år gamle da de ble tatt. 10 år senere er de fremdeles hos fosterforeldrene. Alle tre har bare gått på spesialskoler, og fosterforeldrene har lite motiv for å endre på dette: Jo alvorligere "tilbakestående" et barn kan hevdes å være, desto høyere er godtgjørelsen fosterforeldrene mottar.

En av døtrene ble som trettenåring tvunget til samleie med sin fosterfar, uten at denne mannen noen gang har måttet svare for overgrepet for noen domstol. Sønnen, som nå er 13 år, har flere ganger sagt at han vil begå selvmord. I to år var han plassert hos fosterforeldre som var meget flinke til å sko seg. De hadde samtidig tatt syv gutter med alvorlige mentale forstyrringer som fosterbarn, uten at fosterforeldrene hadde noen som helst utdannelse for denne oppgaven. Fra sosialmyndighetene innkasserte de en pleiegodtgjørelse på 1500 svenske kroner per dag for hvert barn. Det gav dette paret en månedsinntekt på rundt 300.000 norske kroner.

Familien Stombrowski hadde holdt sammen og klart seg gjennom nazistiske og kommunistiske armeers herjinger, gjennom krig og på flukt. Den kunne ikke klare seg mot det svenske sosialvesenet.

Man spør seg: Er det mulig at dette har foregått og fortsatt foregår i velferdsstaten Sverige? Som familien Stombrowskis jurist de siste to år må jeg konstatere at det virkelig er det. Verre enda: Saken Stombrowski er intet enkelttilfelle. Før jeg ble jurist, arbeidet jeg som lege i 20 år. Derfor ser jeg nå i min juristpraksis i Göteborg mange saker av sosialmedisinsk karakter, blant annet en rekke tilfeller der sosialmyndighetene uten gyldig grunn tar barn vekk fra foreldrene og plasserer dem hos fullstendig uakseptable fosterforeldre.

For tiden er det i Sverige anslagsvis 5000 barn som er fjernet fra sine foreldre med tvang. I maksimalt 10 % av tilfellene er det umiddelbart innlysende grunner til dette, som for eksempel alkohol- eller narkotikaavhengighet hos foreldrene. I resten av tilfellene søker og finner sosialvesenet grunner i stort tempo når foreldrene først engang er råket ut i en eller annen konflikt med vedkommende sosialarbeider.

Til alle tider har det vært barn som er blitt plassert hos pleieforeldre. Så sent som i 30- og 40-årene hendte dette ofte når de biologiske foreldrene ganske enkelt var for fattige til å kunne skaffe dem mat. Mange barn født utenfor ekteskap ble gitt til pleieforeldre fordi samfunnet hadde store fordommer mot ugifte mødre. Dengang var pleieforeldre for det meste folk som gjerne ville hjelpe et barn i nød; den godtgjørelsen de mottok for pleien, var ytterst beskjeden.

I 50-årene endret situasjonen seg. Den alminnelige levestandard ble bedre, og fordommene mot ugifte mødre ble mindre. Det var derfor ikke lenger selvsagt at det var nødvendig å overlate barn til pleieforeldre. Følgen var at arbeidsplassen nå ble usikker for mange sosialarbeidere.

Imidlertid ble det nettopp på den tiden utviklet en skrivebordsvisjon av en svensk stat som skulle sørge for sine borgere fra vugge til grav. Det passet naturligvis godt for sosialarbeiderne, idet det sikret en fortsatt og enda sterkere etterspørsel etter deres yrkesgruppe.

*

Sterkt familiesamhold var en hindring for å sette slike tanker ut i livet. Og derfor ble det vedtatt en lov som gav – og fremdeles gir – sosialarbeidere mulighet til å bryte inn i nær sagt enhver familie, til og med med politiets hjelp, og med makt overta omsorgen for familiens barn.

Man vedtok likeledes en lov om "flyttingsforbud" fra fosterhjemmet. Dette betyr følgende: Selv hvis foreldrene etter årelange rettssaker skulle lykkes i å få opphevet tvangsomsorgen av sine barn, kan sosialmyndighetene allikevel hindre barna i å komme hjem. Hensikten bak er teoretisk sett god: Et barn som i årevis har oppholdt seg hos fosterforeldre, gis et par måneder til skrittvis a venne seg til sine biologiske foreldre igjen. Men i praksis bruker sosialvesenet loven i motsatt hensikt. De vedtar ofte flyttingsforbud for mange år, og saboterer på den måten enhver kontakt mellom foreldre og barn.

Noen rettslig kontroll med dette finnes i praksis ikke. Tvangsomsorg faller nemlig inn under forvaltningsrettens kompetanseområde, og den arbeider i Sverige så tungvint og byråkratisk at den fungerer som sosialkontorenes forlengede arm.

På denne måten blir sosialarbeideryrket attraktivt for mennesker med maktlyst, mennesker som ganske enkelt nyter det når de kan ta barna fra foreldrene ved det aller minste avvik fra statlig fastlagte normer for oppvekst og oppdragelse, som for eksempel fordi boligen ikke er ryddig eller hvis barnet har skulket skolen.

For å få tak i et tilstrekkelig høyt antall fosterforeldre lokker sosialmyndighetene med eventyrlig høy pleiegodtgjørelse. For et friskt barn får fosterforeldrene mellom 5000 og 10 000 kroner i måneden, for en stor del skattefritt, og det er ikke uvanlig at fosterforeldrene tar fire eller fem fosterbarn samtidig. For et handikappet barn kan pleiegodtgjørelsen være flere ganger høyere.

*

Der hvor det lokkes med så store pengesummer, melder det seg mange interesserte. At mange av dem har eller har hatt alkoholproblemer eller er tidligere straffet, forhindrer på ingen måte at sosialmyndighetene gjør dem til fosterforeldre. Til forskjell fra biologiske foreldre, som får sin bakgrunn, sine meninger og sitt liv gransket i detalj, blir fosterforeldrene, selsomt nok, knapt kontrollert.

Systemet kunne ikke fungere om barna hadde regelmessig kontakt med sine biologiske foreldre. Derfor blir foreldrenes besøksrett begrenset sterkt. Vanligvis kan de bare treffe sine barn hver tredje måned i et par timer, under overvåking av fosterforeldrene. Sosialmyndighetene kan også forby all kontakt med barna for de biologiske foreldrene. De backes ofte opp i sine besøksforbud av betenkninger fra barnepsykiatere, som gjerne avgir slike bestillingsverker fordi sosialmyndighetene er deres nesten eneste oppdragsgivere.

Denne uhellige allianse mellom maktbevisste sosialarbeidere, pengegriske fosterforeldre, og barnepsykiatere i avhengighetsforhold til sosialmyndighetene, har brakt uendelige lidelser over mange familier i Sverige. En rekke av disse tilfellene har jeg prosedert for den Europeiske Menneskerettighetsdomstol i Strasbourg, også saken Stombrowski. Ved denne domstolen er Sverige flere ganger blitt dømt for sine krenkelser av menneskerettighetene i sammenheng med tvangsovertakelsene av omsorgen for barn. De svenske myndigheter har ikke trukket noen lærdom av dette. De har ikke engang alltid fulgt Menneskerettighetsdomstolens avgjørelser. Sverige har fortsatt i dag ingen forfatningsrett som slike lover og tilstander kan innklages for og bli prøvet ved.

Dessverre er Sverige heller ikke alene lenger. Jeg har i den senere tid fått kjennskap til en rekke lignende barnevernssaker i Norge og konferert med alarmerte nordmenn. Situasjonen synes å være akkurat den samme som Sverige, det vil si: en katastrofe for de berørte barn og deres familier. Trekk for trekk er forhistorier, sakenes forløp, og sosialmyndighetenes fremgangsmåte parallell med de svenske. Man begynte øyensynlig på denne galeien senere enn i Sverige, men det ser ut til at Norge nå med stor fart er kommet inn i de samme ødeleggende og rettsløse tilstandene for barn og foreldre. I Danmark rapporterer en støtteorganisasjon for truede familier at barnevernet fjerner omtrent 30 barn per dag fra sine foreldre, hovedsaklig enslige mødre. Situasjonen i andre land er også urovekkende.

*
  

  
Redd Barna Våre
8 juni 2006


Barnets mänskliga rättigheter till familjeliv
Siv Westerbergs Oslo-forelesning


***
"Barnets mänskliga rättigheter till familjeliv" er Jur.kand., Med.lic. Siv Westerbergs foredrag ved Foreningen 2 Foreldres konferanse "Barns menneskerettigheter ved samlivsbrudd" i Oslo den 21 september 1999. Foredraget ble publisert i konferanserapporten "Barns menneskerettigheter ved samlivsbrudd", som ble finansiert av Barne- og familiedepartementet, og finnes også på NKMR's nettsted.
***


När jag för några månader sedan blev ombedd att hålla detta föredrag ville jag bland de mål jag haft på min juridiska byrå välja ut ett bra exempel på hur ett barns liv förändrats till det bättre när vi lyckats genomdriva att barnet fick ha god kontakt med bägge föräldrarna. Jag tyckte ett lämpligt mål var en sydeuropeisk man, bosatt i Sverige, som fått ett barn med en svenska som han sammanbott med en tid. Föräldrarna separerade redan när barnet var baby. Eftersom föräldrarna inte var gifta fick modern vårdnaden. Fadern yrkade inte på vårdnaden men han ville ha umgänge. De första åren fick fadern umgänge men plötsligt vägrade modern honom umgänge. Processen om umgänget drog ut i flera år men slutligen vann fadern såtillvida att han fick ett visst umgänge som enligt domen skulle utökas.

Vad fadern alldeles särskilt sörjde över under de år han inte hade umgänge var att han inte fick ta sonen med till sitt hemland på semester, alltså att sonen förvägrades varje kontakt med sin stora släkt i Sydeuropa, farmor, fastrar, farbröder, kusiner och så vidare.

Efter åratals processande vann han målet, pojken var då i 8-årsåldern. Tyvärr blev fadern sjuk i en tumörsjukdom ungefär samtidigt. Men han opererades och operationen gick bra. Och det sista jag hörde av honom var att han mådde bra och att umgänget kommit igång fint. Och att han gladde sig åt att umgänget skulle utökas så att han äntligen skulle kunna låta sonen få kontakt med sin med sin stora familj i Sydeuropa.

Så nu försökte jag ringa honom för att höra litet om hur det var. Och kunna jag ha hans fall som exempel här. Men lyckades ej få telefonkontakt med honom så jag tänkte att han kanske flyttat, och vände mig till folkbokföringen för att få hans nya adress.

Då fick jag veta att han avlidit.

Så istället får hans fall tjäna som ett exempel på vilken fruktansvärd förlust det innebär för ett barn när en moder i åratal saboterar en umgängesrätt.

Den här pojken har inte fått lära känna sin stora familj i Sydeuropa, inte fått lära sig deras språk. Han torde med största sannolikhet aldrig få någon kontakt med den stora familj, som hade kunnat vara en betydelsefull faktor i hans hela liv när nu fadern gick bort så tidigt.

Det här exemplet visar nödvändigheten av lagändringar, som verkligen garanterar barnets rätt till bägge föräldrarna under hela barnets uppväxttid.

*

Föräldrars och barns rätt till familjeliv tillsammans med varandra tillhör de mänskliga rättigheter som är garanterade i Europakonventionen om mänskliga rättigheter. Både Sverige och Norge har undertecknat Europakonventionen.

Europakonventionen garanterar ju en rad mänskliga rättigheter. Rätten till frihet från slaveri, den enskildes rätt till sin egendom, rätten till yttrandefrihet, religionsfrihet med mera.

När det gäller flertalet av dessa rättigheter så har lagstiftarna i konventionsländerna sett till att Du enligt inhemsk lag har dessa rättigheter. Att Du har dem så att säga automatiskt. Du behöver exempelvis inte gå till någon myndighet eller domstol för att få tillstånd att använda Dig av de pengar som är Dina. Och Du behöver inte gå till domstol för att få tillstånd att uttrycka Din åsikt om något.

Men när det gäller rätten att utöva sina i Europakonventionen garanterade mänskliga rättigheter till familjeliv, alltså barns och föräldrars rätt till familjeliv och barns rätt att umgås med sina syskon, så har man inte automatiskt den rätten i de många fall där barn inte växer upp i en kärnfamilj.

Och eftersom i Sverige ungefär häften av alla äktenskap upplöses genom skilsmässa (och jag har förstått att Norge har nästan lika höga siffror härvidlag) så är det ju numera ett mycket stort antal barn som inte växer upp i en kärnfamilj. Som inte växer upp i en familj som består av ett gift par och deras gemensamma barn.

Och det är ju om dessa många barns rätt till familjeliv som den här konferensen handlar.

*

Nu är det ju så i Sverige att enligt lagen är det vårdnadshavaren (i flertalet fall alltså modern) som bestämmer om och hur och när och var den icke vårdnadshavande föräldern – som oftast är fadern – får umgås med sitt barn.

Om den icke vårdnadshavande fadern är missnöjd med den vårdnadshavande moderns beslut blir det fadern som får gå till domstol och stämma modern med krav på umgängesrätt med sitt eget barn.

Norsk lag är här bättre än den svenska. För i norsk lag ges schematiska bestämmelser om vilket umgänge icke vårdnadshavande förälder skall ha om intet avtal träffats.

Och det är just på den punkten som jag menar att det allvarligaste felet ligger i den lagstiftning som vi har i Sverige: alltså den lagstiftning, som reglerar rätten till umgänge mellan föräldrar och barn i splittrade familjer. Om jag nu får använda orden splittrade familjer utan att någon missförstår mig. Med splittrade familjer menar jag alltså de många familjer där man inte lever sitt vardagsliv i solskensidyllen modell mamma-pappa-barn under samma tak.

Och rätten till umgänge mellan syskon i splittrade familjer – när det gäller ett barns rätt till umgänge med sina syskon så är den rätten inte lagreglerad alls. Därvidlag är barnen helt utlämnade till de inblandade vuxna personernas godtycke.

I de här splittrade familjerna är det ju så att det är den icke vårdnadshavande föräldern som nödgas gå till domstol för att få använda sig av den mänskliga rättighet – rätten till familjeliv – som han är garanterad i Europakonventionen. Det här är enligt min mening helt galet.

Naturligtvis borde det istället vara så att den person, i det här fallet vårdnadshavaren, som vill beröva Dig denna i Europakonventionen garanterade rättighet, som skulle få besvära sig med att gå till domstol och där försöka bevisa att det finns omständigheter, som gör att det här barnet bör berövas rätten att umgås med den ena av sina föräldrar.

*

Och därtill kommer beträffande den nuvarande lagstiftningen: Det stackars barnet, vars vårdnadshavare har fått för sig att barnet inte skall få umgås med sin icke vårdnadshavande förälder, det barnet kan inte ens gå till domstol för att få en umgängesrätt. För det underåriga barnet företrädes ju i rättsliga angelägenheter av vårdnadshavaren. Och den trilskande vårdnadshavaren lär ju inte gå till domstol för barnets räkning i den frågan. Och för övrigt kan jag inte se att svensk lag eller norsk lag ens ger en domstol möjlighet att ta upp ett sådant mål till prövning på talan av barnet.

Trots vad jag säger nu så vill jag inte att det i vårdnadstvister skall utses en särskild advokat för barnet. I Sverige sker detta mycket ofta i barnevernssaker. Och jag har utomordentligt dåliga erfarenheter av det systemet. Ofta utser domstolen en advokat som har föreslagits av föräldrarnas motpart socialmyndigheten – alltså motsvarigheten till barnevernet i Norge.

Dessa advokater rekryteras huvudsakligen bland två grupper advokater:

1) Advokater som är så dåliga att de inte får tillräckligt många klienter som frivilligt söker deras hjälp. Men ett barn som tilldelas en sådan advokat av rätten kan inte protestera. Och den här dåliga advokaten blir ekonomiskt beroende av att bli föreslagen till sådana här uppdrag. Och då gäller det att inte gå emot socialmyndigheten.

2) Unga jurister under utbildning, notarier, på stora kända affärsjuridiska advokatbyråer, alltså advokatbyråer som sysslar med forrettningsjus. Advokatbyrån måste se till att sysselsätta dessa unga notarier med något som drar in pengar till byrån, så att notarien gör skäl för sin lön. Det är otänkbart att säga till någon av byråns rika och mäktiga klienter att "nu låter vi den här nyanställda unga notarien sköta Ert mål." Den här rika och mäktiga klienten skulle omedelbart protestera och säga att då går jag till en annan advokat.

Men ett barn kan inte protestera. Och den här unga notarien får stränga order av sin chef att han/hon måste absolut gå på samma linje som barnevernet för annars får byrån inte fler sådana här uppdrag.

Så vad som sker är inte alls att barnet får en advokat som tillvaratager barnets intressen. Det som sker är att det kommer in ytterligare en advokat i processen, som går på barnevernets linje och som arbetar emot att barnet skall få hålla ihop med sina föräldrar.

*

Jag hade för några år sedan ett mål där jag företrädde en icke vårdnadshavande moder, som ville ha umgänge med sin 14-åriga son. Fadern var vårdnadshavare. Och han vägrade modern helt varje form av umgänge, trots att sonen tidigare bott hos modern och sonen ville ha umgänge med modern. Bägge föräldrarna levde ett socialt välanpassat liv. Det här var faderns enda barn och fadern var gift med en ofrivilligt barnlös kvinna. Den verkliga orsaken till faderns vägran torde ha varit att han var rädd att sonen, om han fick umgås med sin mor – där det hemma hos modern dessutom fanns en yngre halvbroder, som sonen tyckte mycket om – snart skulle begära att få flytta tillbaka till sin mor. Nu mobiliserade fadern ett antal barnpsykiater, psykologer och lärare som i rätten framförde att det var bäst för sonen att inte ha något umgänge alls med sin mor. Och så blev domen både i tingsrätt och hovrätt. En helt unik dom. Jag gick igenom de prejudikat som fanns i Högsta Domstolen där icke vårdnadshavande förälder helt förvägrats umgänge med ett tonårigt barn. Det rörde sig i dessa prejudikat alltid om barn där det av vårdnadshavaren gjordes gällande – och vann tilltro i rätten – att barnet självt absolut motsatte sig umgänge. Men i det här målet var det ostridigt mellan parterna att sonen ville ha umgänge med sin mor. Så jag trodde jag skulle kunna få upp det här målet i Högsta Domstolen men vi fick inte prövningstillstånd.

Men det här löste sig i alla fall. Efter några månader kom pojken bara hem till sin mamma och ringde på dörren så umgänget återupptogs. Fadern var rasande av ilska, anmälde modern för polisen och så vidare. Men, lyckligtvis finns det ju ingen lag som förbjuder en mor att släppa in sin tonårige son när han ringer på dörren och vill besöka henne och sin halvbror.

För övrigt upphörde faderns ilska så småningom. Han skilde sig nämligen från den ofrivilligt barnlösa kvinna som han varit gift med och gifte om sig en frånskild fyrabarnsmor. Och hon hade väl förmodligen nog av sina egna fyra barn för hon sade genast till sin nya make att det är väl klart att pojken bör få umgås med sin mor!!! Och då ändrade plötsligt fadern åsikt och hade inget emot att sonen tillbringade en del veckoslut hos sin mor.

Det här exemplet visar hur det enbart blir de vuxnas intressen och de vuxnas situation som beaktas och hur barnets rätt till umgänge med bägge föräldrarna och med syskon helt kommer i skymundan. Och hade nu den här pojken varit fyra år istället för fjorton   alltså så liten att han själv inte kunde ta initiativ till att gå hem till sin mor – så hade sannolikt den här domen – där domstolarna uppenbarligen helt manipulerats av de så kallade experterna – inneburit en total brytning mellan mor och barn för all framtid.

*

Jag menar att ett grundläggande fel i lagstiftningen är att det är den icke vårdnadshavande föräldern som i tvistiga fall måste gå till domstol för att få använda sig av sin i Europakonventionen garanterade rätt till familjeliv. Och än allvarligare – barnet kan inte ens gå till domstol för att få prövat sin rätt till familjeliv med icke vårdnadshavande förälder och med syskon, som inte bor under samma tak. Det finns alltså allvarliga brister i lagstiftningen härvidlag. Jag menar att dessa brister i inhemsk lagstiftning utgör en kränkning av Europakonventionen. Artikel 8 i Europakonventionen garanterar rätten till familjeliv. Artikel 6 i Europakonventionen garanterar den enskilde rätten till opartisk domstolsprövning när det gäller den enskildes civila rättigheter, dit ju rätten till familjeliv hör.

Jag menar att lagstiftarna borde, utöver att ge i vart fall äldre barn en egen rättighet att få sin sak prövad i domstol, ändra lagen så att det istället blir den förälder, som vill vägra sitt barn rätten att umgås med den andra föräldern, som skulle nödgas gå till domstol för att genomdriva en sådan sak.

Som jag sa finns i norsk lag bestämmelser om omfattningen av umgänget. Sådana bör införas i svensk lag enligt min mening. Och norsk lag bör göras mer detaljerad. Jag menar att i föräldrabalken borde stå kristallklart och detaljerat uttryckt att barn vars föräldrar lever separerade skall, såvida inte föräldrarna i samförstånd överenskommer om något annat, ha rätt till umgänge med den icke vårdnadshavande föräldern vartannat veckoslut från fredag klockan 18 till söndag klockan kl 18, varannan storhelg och därtill en månad på sommaren under former och på platser som den umgängesberättigade föräldern bestämmer. Den förälder, som icke är nöjd med detta lagstadgade umgänge får gå till domstol. Det vill säga om vårdnadshavande moder vill ge icke vårdnadshavande fader mindre umgänge än vad lagen stadgar, blir det modern som får gå till domstol. Och om icke vårdnadshavande fader inte är nöjd med det umgänge som lagen föreskriver, utan vill ha mer, exempelvis vill ha umgänge alla veckoslut, så blir det han som får gå till domstol. Då slapp vi det nuvarande systemet att exempelvis en helt vanlig skötsam fader nödgas gå till domstol för att få träffa sitt eget barn – bara för att modern som hämnd för påstådda gamla oförrätter vill straffa honom med att han inte skall få träffa barnet.

Vidare borde i lagen klart och tydligt preciseras när detta umgänge skall börja vad beträffar både veckoslutsumgänge och helgumgänge och sommarumgänge. Lagen bör föreskriva att veckoslutsumgänget skall börja veckoslutet efter det domstolen tilldömt den ena föräldern vårdnaden genom ett interimistiskt beslut. Eller kanske ännu hellre, veckoslutsumgänget skall börja veckoslutet efter det föräldrarna separerat, alltså slutat bo under samma tak – för då fick man även med separerande samboföräldrar i lagen. Och lika kristallklart borde lagen precisera när storhelgsumgänget skall börja och vem som skall bestämma när sommarumgänget skall ske och hur och när det skall meddelas den andra föräldern. Och lagen borde kristallklart precisera vem som skall lämna och hämta barnet och var och hur det skall ske och hur kostnaden för barnets resor mellan föräldrarna skall fördelas. Och lagen skall tala om hur den umgängesberättigade skall kompenseras med annat umgänge om barnet på grund av sjukdom eller annan tvingande omständighet ej kan lämnas ut för umgänge. Lagen skall vara tydlig och detaljerad att det helt enkelt inte skall finnas något kvar att tvista om.

*

I den nuvarande lagen talas det huvudsakligen om förälderns rätt till umgänge med barnet. Jag skulle vilja att det stod i lagen barns och föräldrars umgänge med varandra. Eller barnets rätt till umgänge med sina både föräldrar. Men då är vi kanske inne på farliga vägar vad beträffar fri- och rättigheter i en demokratisk stat. Jag tycker nog inte det är acceptabelt i en demokratisk stat att man tvingar en förälder att umgås med ett barn, som föräldern inte vill ha något att göra med. De föräldrarna är väl inte så många idag. Men bara en generation bakåt i tiden vimlade det av män som knappast ens för sin allra närmaste omgivning medgav att de hade ett utomäktenskapligt barn. Och som absolut inte ville ha någon personlig relation till det barnet. Det skulle allvarligt störa deras äktenskap och familjeliv med en annan kvinna.

Lagen bör alltså slå fast att det för den icke vårdnadshavande föräldern finns en lagstadgad rätt till umgänge och att detta umgänge börjar direkt efter separationen. Då skulle vi slippa det här som är en så vanlig anledning till att många skilsmässobarn helt förlorar kontakten med den icke vårdnadshavande föräldern. Nämligen att vårdnadshavaren använder den närmaste tiden efter separationen eller till och med de första månaderna eller åren efter separationen, till att inför barnet smutskasta och förtala den icke vårdnadshavande föräldern. Med det nuvarande systemet med vilket det kan taga lång tid att fä en lagakraftvunnen dom om umgänge och få verkställighet av domen så har vårdnadshavaren en lång tid på sig att bearbeta barnet, som under den här perioden inte får träffa den förälder som vårdnadshavaren utmålar som en skurk och ett odjur.

Det barn som dagligen av sin mor får höra att pappa gjort så många elaka saker både mot 'Dig och mot mig', får höra att pappa super, är arbetsskygg och lögnaktig och våldsbenägen och psykiskt sjuk och allt vad det nu är som parter lägger varandra till last i en skilsmässoprocess – det barn som får höra detta kanske inte bara av sin mor utan även av sin mormor och av sina mostrar, det barnet tror på vad modern säger om hur hemsk och farlig barnets pappa är. För det är ju vanligtvis först i tonåren, som barn börjar ifrågasätta sin vårdnadshavande förälders omdöme om andra människor. Och därtill använder ju ofta den vårdnadshavande föräldern de närmaste månaderna eller åren efter separationen till att släpa runt med barnet hos olika psykologer och barnpsykiater, som den vårdnadshavande föräldern förmår att skriva psykologutlåtanden och läkarutlåtanden att barnet kommer att taga allvarlig skada om det tvingas till umgänge med icke vårdnadshavande förälder.

Om man nu genom en lagändring såg till att barnet vid separationen redan 3-4 dagar efter separationen fick umgänge med den icke vårdnadshavande föräldern – och hade trevligt ihop med den föräldern under ett veckoslut – så tror jag nog att även ganska små barn skulle utbrista: "Men mamma, varför säger Du så om pappa, han är ju så snäll, vi hade så roligt och trevligt tillsammans i lördags-söndags."

Med andra ord, luften skulle helt gå ur de argument som trilskande vårdnadshavare brukar anföra i domstolarna för att hindra umgänge, nämligen att barnet har glömt bort sin pappa och att barnet har sagt att det absolut inte vill träffa sin pappa.

Och även en icke vårdnadshavande förälder fick då i samband med umgängestillfällena en chans att ta barnet till psykologer och barnpsykiater för att skaffa "motintyg". Ja, vad jag tycker om sådana här läkarutlåtanden och psykologutlåtanden i vårdnads- och umgängestvister – det kommer jag till om en liten stund. För rent allmänt ogillar jag dem. Men mer om detta om en stund. Men helt klart är ju att domstolarna fäster mycket stor vikt vid sådana intyg.

*

Och nu kommer jag till en annan viktig fråga när det gäller att förhindra att så många skilsmässobarn helt förlorar kontakten med den ena föräldern under resten av sin uppväxttid.

Nämligen frågan om verkställighet av en umgängesrättsdom.

För flertalet av oss jurister som är ombud i vårdnads- och umgängestvister har nog upplevt den situation som jag nu skall skildra. Jag företräder som juridiskt ombud en umgängesförälder, låt oss säga att det är fadern. Han har inte fått träffa sitt barn på ett och ett halvt år för modern har tagit sin hämnd på honom. För påstådda oförrätter som den före detta maken skall ha gjort sig skyldig till mot henne. Och den hämnden har bestått i att hon som vårdnadshavare har meddelat honom att han får inte träffa sitt barn. Nu har vi kämpat oss igenom en umgängesprocess i tingsrätten och nu kommer domen. Min klient, alltså fadern, får bifall på alla punkter. Han får i domen den umgängesrätt som han yrkat. Och i enlighet med vårt yrkande har domstolen i domen skrivit att domen gäller omedelbart oaktat den ej vunnit laga kraft.

Och det tillhör ju de verkligt trevliga och angenäma stunderna i mitt yrke att ringa en klient och tala om att vi vunnit ett mål. Så jag talar om för klienten att vi vunnit målet. Och jag talar om hur glad jag är för den här domen både för hans skull och för min egen skull. Och jag tillägger att "så bra, nu får Du träffa Din lilla dotter till veckoslutet. Du ordnar väl nu så Ni får en riktigt trevlig weekend tillsammans."

Och min klient tackar mig hjärtligt, säger att han tycker att jag gjort en väldigt fin insats och vi säger adjö.

Men på måndagen ringer han mig igen, upprörd och förtvivlad. "Jag fick inte träffa min dotter" säger han. "När jag kom för att hämta henne var det ingen som öppnade när jag ringde på. En granne berättade att mamman hade rest bort och tagit barnet med sig." Eller han säger att "En timme innan jag skulle hämta min dotter ringde mamman och sa att flickan var förkyld och hade feber, så Du kan inte få komma och hämta henne." Eller han säger att "Mamman ringde och sa att hon kommer inte att lämna ut barnet till mig. För, sa mamman, flickan har sagt att hon absolut vägrar att träffa Dig."

Eller, än värre, "Mamman ringde en timme innan jag skulle hämta flickan. Mamman sa att det blir inte tal om något umgänge. För några dagar sedan hade flickan berättat för sin mamma att sist när hon träffade sin pappa för ett och ett halvt år sedan hade pappan utsatt henne för incest. Så, igår, sa mamman, så har jag med hjälp av min socialsekreterare lämnat in en polisanmälan mot Dig för misstänkt incest. Så nu skall det bli en utredning om den saken. Och min socialsekreterare sa att medan den utredningen pågår skall jag absolut inte lämna ut barnet för något umgänge."

Ofta i sådana här fall får fadern på omvägar lång tid senare veta följande. Till barnet har modern sagt något helt annat beträffande orsaken till att det inte blev något umgänge det där veckoslutet. Till barnet har hon sagt att "pappa har ringt och sagt att han kommer inte och hämtar Dig för han vill inte träffa Dig." Att hon i sitt förblindade hat till ex-maken genom sina åtgärder berövar barnet sin far och därtill inbillar barnet att fadern inte vill träffa barnet, det har hon helt bortrationaliserat för sig själv. Och kanske har mamman skaffat sig en ny make eller en ny sambo. Och då intalar hon sig själv att nu har hon skaffat sitt barn en ny far. Som är snäll mot barnet och som barnet tycker om. Nu har barnet inte längre något behov av den biologiska fadern, intalar hon sig själv – och intalar barnet.

Ja, i det här ögonblicket på måndag morgon när jag får det här telefonsamtalet så är den här domen, som jag och min klient var så glada för i förra veckan, inte värd mer än det papper den är skriven på.

Men – en viktig del av rättsväsendet i en rättsstat skall vara att domar skall vara exigibla – att det skall finnas en möjlighet att snabbt och effektivt få tvångsvis verkställighet av domar när den tappande parten i ett mål vägrar att rätta sig efter domen.

I en rättsstat skall vinnande part genom rättsväsendets försorg snabbt och enkelt och billigt kunna få verkställighet av en dom. Detta är ju av avgörande betydelse för att rättsstaten skall fungera. Av avgörande betydelse för att det inte bara skall bli så att den starkare parten i en tvist tar sig den rätt han/hon vill ha.

När det gäller affärsjuridiken, forrettningsjus, så finns det ju i Sverige och Norge bra och enkla och fungerande metoder att få verkställighet av en dom. Om exempelvis en person i en dom döms att betala mig 2000 kronor i skadestånd för att han förstört mitt staket och han inte betalar så är det en enkel sak för mig att vända mig till fogden. Och förutsatt att den här personen har 2000 kr så tar fogden raskt dessa pengar från honom och översänder dem till mig.

Man skulle önska att det fanns ett lika effektivt system när det gällde umgängesrättsdomar. Men det finns det definitivt inte. Att få verkställighet av en umgängesrättsdom är ett långdraget, byråkratiskt och osäkert sätt att få umgänge med sitt barn. Under den utdragna processen hinner små barn glömma sin frånvarande förälder. Och beträffande större barn använder den vårdnadshavande föräldern tiden till att skrämma barnet för den umgängesberättigade föräldern. Säger exempelvis att "Pappa tänker skicka polisen på Dig för att hämta Dig."

I Sverige går själva umgängesprocessen i de allmänna domstolarna tingsrätt, hovrätt, Högsta Domstolen. Men en process om verkställighet, alltså en process om utsättande av vite eller beslut om polishämtning av barnet, går i förvaltningsdomstolarna, alltså i länsrätt, kammarrätt och Regeringsrätten.

I de allmänna domstolarna är huvudprincipen i umgängesrättstvister att vardera parten står för sin rättegångskostnad. Men i mål rörande verkställighet av umgängesrättsdomar i förvaltningsdomstolarna är huvudregeln att förlorande part döms att betala vinnande parts rättegångskostnader.

Så nu den här måndagen då den förtvivlade fadern, som inte fick träffa sitt barn, ringer mig så måste jag säga till honom att visst, vi kan gå till länsrätten och begära verkställighet. Men Du får ha klart för Dig att förlorar Du så döms Du att betala motpartens rättegångskostnader. Och jag vet att Din ekonomi redan är hårt pressad genom att Du måste skaffa ny bostad efter skilsmässan och genom att Du måste betala underhåll till barnet".

"Vad då? Förlorar i länsrätten?" säger han. "Vi har ju en dom från tingsrätten på att jag har rätt till umgänge?"

"Jo då" säger jag. "Du löper visst risk att förlora."

Om jag gör jämförelsen med exemplet jag drog för en stund sedan med mitt skadade staket så gör ju inte fogden någon ny prövning av omständigheterna i målet. Han prövar inte på nytt om staketet verkligen blev förstört och om det verkligen kostar 2000 kr att reparera det. Det har ju tingsrätten redan prövat.

Men i länsrätten, där jag som ombud för min klient, fadern som har en dom på sin umgängesrätt men ändå inte får träffa sitt barn, begär verkställighet genom ett vitesföreläggande mot modern – i länsrätten görs märkligt nog en ny prövning av sakförhållandena i målet. En ny prövning i vilken modern åter får möjlighet argumentera mot ett umgänge, får möjlighet lämna in nya barnpsykiaterutlåtanden om faran för barnets psykiska hälsa om det umgås med fadern, får komma med nya incestanklagelser och så vidare. Och de nya incestanklagelserna måste ju utredas av polisen och så vidare. Och i denna verkställighetsprocess blandas det in nya psykologer och nya socialsekreterare. Så till slut har det hela övergått i en prestigekamp mellan olika experter och tjänstemän. Barnets rätt till umgänge med bägge sina föräldrar blir helt bortglömt. Du ser nästan aldrig i sådana här verkställighetsdomar att domstolen diskuterar den stora risken av att om inte umgänget kommer igång i full omfattning nu omedelbart så är det risk att barnet för all framtid förlorar kontakten med icke vårdnadshavande förälder.

Ofta drar den här länsrättsprocessen ut på tiden att de 7-8 umgängestillfällen beträffande vilka vi begärt verkställighet redan hunnit passera. Och då är det bara att börja om på nytt igen.

Och om jag lyckas få ett vite utsatt och modern ändå inte lämnar ut barnet, så måste jag på nytt gå till länsrätten och begära att det utsatta vitet utdömes. Och går det att få en sådan dom, så kanske modern visar sig tillhöra den tredjedel av alla ensamstående mödrar i Sverige som har socialbidrag. Alltså hon har endast existensminimum. Och då kan hon hånskratta åt det utdömda vitet och fortsätta att vägra lämna ut barnet. För fogden har inget att hämta hos henne.

Det här är rena vanvettskarusellen. En parodi på rättsskipning. En vanvettskarusell, som lett till att så många barn förlorat kontakten med den ena föräldern.

Visst, man kan begära polishämtning av barnet också. Men jag brukar avråda mina klienter från det. En polishämtning kan innebära ett så stort trauma för barnet att det omintetgör all framtida god kontakt mellan barnet och den icke vårdnadshavande föräldern.

*

Jag skulle kunna stå här och berätta om många tragiska fall där denna vanvettiga processordning lett till att barnet helt förlorat rätten att umgås med den ena föräldern och rätten att umgås med hel- och halvsyskon. Många förtvivlade fäder har bett mig föra deras fall till Europadomstolen i Strasbourg. Jag är nog den jurist i Norden som har störst erfarenhet av att driva mål i Strasbourg. Jag har fått upp nio mål mot Sverige i Strasbourg och vunnit sju av dem. Flertalet av dessa mål har handlat om onödiga tvångsomhändertaganden av barn, alltså barnevernssaker. Alltså mål där svenska staten berövat barn bägge deras föräldrar och tvingat barnet att växa upp i fosterhem eller barnhem.

Men de här fallen vi talar om idag där ett insufficient rättsväsende berövar barnet kontakt med den ena föräldern, uppvisar många likheter med barnevernssakerna. Exempelvis att domstolarna helt är slavar under sakkunniga barnpsykologer och barnpsykiater. Att dessa experter använder undersökningsmetoder som är helt ovetenskapliga och att dessa experter vanligtvis saknar insikt om den biologiska samhörigheten mellan ett barn och dess familj.

Ni kanske menar att jag talar om svenska förhållanden och nu är vi i Norge. All right, jag är svensk och jag har min juridiska byrå i Göteborg. Men jag har genom samarbete med norska jurister och inte minst genom att jag är med i styrelsen i Nordiska Kommittén för Mänskliga Rättigheter – en ideell organisation som arbetar mot onödiga tvångsomhändertaganden av barn i de nordiska länderna – fått en god kännedom om förhållandena i Norge. Och jag tycker mig se att problemen när det gäller statsmaktens nonchalerande av barnets rätt till sin familj är ett problem som är helt likartade i Sverige och Norge.

Jag sa att många fäder bett mig ta deras fall till Strasbourg. Men i flertalet fall har jag svarat att det är en så långdragen process och tar så många år att Ditt barn är vuxet innan det är klart. Och även om Du får upp Ditt mål där (statistiskt 3 % chans att ens få målet admissible, alltså få prövningstillstånd) och Du vinner målet i Strasbourg så får Du kanske ett skadestånd, men kanske ändå inte får träffa Ditt barn. Det är nämligen så Sverige reagerat på en del av de mål jag vunnit åt svenska föräldrar i Strasbourg.

Exempelvis i det mycket kända målet Olsson mot Sverige. Makarna Olsson vann två gånger mot Sverige i Strasbourg. Men fick ändå inte tillbaka sina två yngsta barn och fick inte ens umgänge med dem.

Jag talade för en stund sedan om hur lagen borde ändras och umgängets omfattning borde i detalj skrivas in i lagen.

Även när det gäller verkställighet bör lagen ändras och verkställigheten så att säga ske automatiskt. Även där bör man vända på bevisbördan och vända på vem som skall gå till domstol när det gäller verkställighet.

Jag menar att i lagen skulle stå att den vårdnadshavare som vägrar lämna ut ett barn vid ett umgängestillfälle skulle omedelbart och inom en vecka vara skyldig att till staten betala in 5000 kronor. Om beloppet inte betalats inom en vecka går kravet automatiskt till fogden, som inom en vecka skall driva in pengarna.

För flertalet människor är det inte möjligt ekonomiskt att betala 5 000 kronor varannan vecka, så då blir det bara att rätta sig efter lagen och lämna ut barnet för umgänge. En sådan lag blir ett effektivt påtryckningsmedel.

Men de riktigt rika och de riktigt fattiga, på dem blir det här inte något effektivt påtryckningsmedel. Så för att göra det här systemet effektivt bör lagen kompletteras med ett stadgande